sak och form - 2

Igår ramlade det in en kommentar till mitt förra inlägg om sekularisering, om Sak och form och sådana form-saker som är så Sak-kopplade att om formen ändras riskeras Saken. Den kommentaren som får utgöra starten i mitt fortsatta funderande löd:

Antalet kyrkotillhöriga är i dag ca 7.4 milj dvs 83% och antalet döpta ca 67.000 vilket motsvarar 62% av alla nyfödda barn i Sverige. vilket ju måste anses vara relativt höga siffror. När skulle du anse att den tidpunkt kommer då sekulariseringsprocessen har nått så långt att siffrorna kan anses vara alarmerande låga?

Utifrån detta fortsätter jag nu mitt funderande, som vanligt långrandigt och tvärtråkigt.

I en efterkristen tid – detta märks i hela Europa – noterar man att vissa seder och bruk kopplade till Saken överlever samtidigt som medvetenheten om Saken sjunker tillbaka. Att låta döpa sina barn är ett exempel på en sådan sed. Att avskedscermoniera sina döda är en annan.
Att fira juden Jesus födelse i en orgie av fläsk och blodmat är ett exempel på att den förkristna seden Midvinterblot i viss mån fortlevt med ny innebörd men förlorat sin gamla sak – tron på och offeren till Tor, Oden, Frej, Njord och de andra isbrytarna. Nu drar dock ingen av det allmänna julmatandet – alltså en viss sed eller form – slutsatsen att Asatron fortfarande står stark i landet. Även om parallellen nog haltar alldeles fruktansvärt kan man väl som tankeexpriment därför fundera om i vilken grad kristna formers fortlevnad verkligen betyder att Saken – alltså Kristus och tror på honom – i realiteten finns kvar hos de människor som går in i formerna. Kan det vara så att former blir kvar men Saken sjunker tillbaka och/eller byts ut – alltså sekulariseras.

Kommentatören frågar om nivåer och procent och här är det inte tvärenkelt att svara. I vart fall inte med siffror. Givetvis är det bra att folk döps och genom dopet kopplas samman med Guds mest bastanta insats för att rädda oss – alltså Jesus. Ingen tvekan råder kring detta. Det mariga i sammanhanget är att glappet mellan dopet och det efterföljande lärandet hela tiden vidgas. Jesus säger ju fritt återgivet: Gör alla till mina lärjungar, döp dem och lär dem att hålla... Och jag ställer mig frågor som: Hur många av de 62 av 100 som döps får av kyrkan en ärlig chans att successivt lära sig vad det handlar om? Hur ser de strategiska planerna för dopuppföljning ut – egentligen? Och de 38 som inte blev döpta och som genom åren blir väldigt många människor – hur ser missionsstrategin ut i relation till dessa? Hur får de kläm på Saken som formen knöt samman dem med?

Frågeställningar av detta slag oroar en del och den oron yttrade sig bland annat i några motioner till årets kyrkomöte. En av dem handlade – har jag läst – om att man skulle dra igång ett målmedvetet analysarbete just kring sekulariseringen och dess olika aspekter. Motionen avslogs då saken inte ansågs viktig. En annan berörde Mission i Sverige och reflexion kring sådant – typ. Den rönte samma öde. Avslag eftersom arbetet som nu sker i församlingarna är så bra och så effektivt – mina ord. Allt står väl till! verkar vara ledarskapets och majoritetens uppfattning. Saken – alltså Kristus – främjas redan nu på bästa sätt så formerna för Sakens framställan behöver ej ändras.
En mer forminriktad tanke fanns i motionen om huruvida man inte skulle kunna utreda om det skulle kunna bli möjligt att betala sin kyrkoavgift till en annan församling än där man sover på natten. Alltså den där man levt och lever sitt församlingsliv också sedan man till exempel flyttat 1,5 km från en villa till en lägenhet och i den vevan råkat passera en församlingsgräns. Givetvis avslogs den motionen av den kyrkopolitiska majoriteten som anser den fiskala formfrågan kopplad till det konsekventa territoriella församlingsbegreppet så viktig att man inte ens vill undersöka om en putsning av den formen skulle vara möjlig.

Bakom dessa exempel och beslut ser och anar jag ett kyrkomöte som möter sekulariseringen med strategin att med kraft bevara de former och organisationsmodeller som (kanske) tidigare i ett svenskt enhetssamhälle tjänade Saken. Orsaken till den hållningen kan vara att man inte vill eller kan se verkligheten och därför de facto förnekar den. En del kanske rentav gillar den – vad vet jag.
Nu är ju detta inte i och för sig tokfarligt. Att söka stå emot den yttre sekulariseringen genom att hålla fast vid formerna kan ju fungera – om den sekularisering vi upplever är en svacka, en tillfällig lågkonjunktur, för Jesus. Att då sitta still i båten, hålla i och vänta tills det vänder är rimligt. Rent av försvarligt. Säkert tänker en del så och det skulle i så fall vara ett gott – om än i mina ögon orealistiskt – motiv för den kyrkopolitiska konservatismen i yttre formfrågor.

Men ännu är mina tankar inte fullständigt tecknade – eller ens tänkta. Den yttre sekulariseringen – alltså att Saken inte längre är lika aktuell för människor som förr – innebär samtidigt ett tryck som frestar kyrkan att sekularisera sig inifrån som om maximen skulle vara: Om folk inte omfattar Saken ändrar vi den – Saken alltså. Denna inre sekularisering avser jag att återkomma till i senare inlägg prydda med ännu fler rosa kaniner som fiser i rymden. För det är väl det inlägg på en privat blogg till sist ändå är: en fis i rymden - betydelselös för rymden men viktig för den som behöver fisa. Eller blåsa ur röven om man numera som kyrklig får använda sådana ord.

Ikväll är det ett avsnitt av serien The Event – om 340 minuter.


Kommentarer
Postat av: Kyrkvärd i väntan på glidföre

Bön och utåtriktad inre mission. Ja, jag tror det är rätt väg.

Fortsätt fisa. Enligt modern kaosteori kan ett vingslag av fjäril förorsaka en orkan på andra sidan jordklotet.

2010-10-31 @ 21:54:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0