att släppa greppet

Detta är ett första inlägg kopplat till resan till Norwich november månad 2010.
Skrivet måndag eftermiddag 8 november 2010, publicerat en vecka senare.

Förra hösten gjordes en resa till England med två av skolans grupper – Svenska kyrkans grundkurs och Volontärlinjen. Syftet var att genom att titta på hur man i England arbetar volontärt (och) kyrkligt klarare urskilja situationer och möjligheter i Sverige. Då var vi 30 elever och fyra lärare som for. I år är Grundkursen betydligt mindre och dessutom beslöts det att Volontärlinjen – detta år också mindre – inte skulle resa med. Nu är vi alltså bara tolv personer som rest varav fyra är lärare. Kan tyckas mycket men bör ses som en rejäl ”investering” i arbetslagstanken.

Att man är färre betyder inte att det blir mindre struligt. Om ett flyg skall lasta 30 personer eller 8 påverkar inte förseningsbenägenheten ett dugg. Fiffigt var dock att i år körde samma bolag oss hela sträckan vilket betydde att de hade ansvar för alla uppkomna situationer. Två timmars försening vid avgång från Luleå innebar ombokning till senare kärra Arlanda-Heathrow där de 8 möttes av de 4 för att som de 12 borda den buss som skulle ta oss till hotellet i Norwich där vi var framme 01.30 natten mot idag, mångad. Att svenskars inneboende mat-och-sov-klocka då slog 02.30 var ett läge det bara var att gilla.

Likt förra året har eleverna genom egna undersökningar utifrån eget intresse och egen nyfikenhet komponerat ett program för vår vistelse. Förra årets stora grupp innebar att det varje förmiddag, varje eftermiddag och hart när varje kväll bevistades 3-4 parallella aktiviteter. Den mindre gruppen detta år ger givetvis inte samma mångfald men avsikten med resan går ändå att förverkliga. På grund av ett missförstånd föll dock denna förmiddags träff bort – flyttades till i morgon – och förmiddagen blev så att säga fri och tillbringades av deltagarna på lite olika sätt.

Jag och arbetskamraterna + en elev gjorde en ”kyrkvandring” för att söka upp ett 10-tal kyrkor och detta tog ca 1½ timme. Det är alltså huvvaligen kyrktätt i Norwick! Gamla kyrkor i nästan varje gathörn – typ. Byggda av flinta. Alla dessa (mer eller mindre) ruffiga byggnader minner om svunna tider då en munkorden hade en kyrka, en annan orden en annan, ullhandlarna en tredje, de som bodde i visst område en fjärde, de i kvarteret bredvid en femte, snickarna en sjätte osv. Resulatet blir att cirka 20 kyrkobyggnader ligger inom en cirkel med 500 meters radie från hotellet räknat och att att antalet kyrkor per kvadratkilometer i Norwich är högre än antalet människor per kvadratkilometer i flera svenska kommuner.

Det blev alltså inte någon lång snålblåsig promenad innan man blev kyrkless. Draget efter kyrkkaffe efter sju stycken var starkt fast det inte var fler än tre-fyra stycken som gick att gå in i. Och bara ett par av dessa används fortfarande för gudstjänster. Andra var i några fall stängda, i andra fall omvandlade till lokaler för andra aktiviteter typ Norwichs motsvarighet till teknikens hus i Luleå – bilderna togs där.

Kan detta lära oss i Sverige något? Finns det något i denna ”kyrkliga reträtt” som ger oss ett positivt intryck, mod och inspiration för vår framtid – egentligen samtid – som också innebär att vi på många håll har lokaltäthet från en svunnen tid en?

En sak jag tror mig se som vi kan lära oss, ta efter, är modet att släppa greppet och ta nya tag när våra samhällens karaktärer förändras. Också hemma i Svedala finns ju olika former av demografiska förändringar. stadskärnor kontoriseras och antalet människor som bor där minskar till förmån för förorter och villaområden. Landsbygd avfolkas och städernas kringområden växer, är ett par andra exempel. Tydligt faktum – nu menar jag hemma i Sverige – är att ålders-strukturen i ett villaområde gradvis förändras eftersom områdets nybyggare som oftast var unga familjer med eller i väntan på barn 30 år senare näst intill genomgående har utflugna ungar som bor någon helt annat ställe med eller i väntan på barn som då är barnbarn till dedär som bor kvar på det första stället. Och tankarna inställer sig: Hur följer kyrkligt arbete och kyrklig organisation när denna folk-dans dansas?

Egentligen vet jag inte om Engelska kyrkan hade mod att släppa greppet innan hennes strukturer var helt ur led med samtiden eller om man tvingades till sina ”strukturrationaliseringar” av verklighetens karga blekhet. Jag misstänker nog faktiskt det senare. Men jag ser att man här i tydlig mån släppt greppet och inte går in för att leva tronande på minnen från fornstora dar.

Vad detta egentligen leder till för vettigt kan jag inte säga men sådana funderingar får jag när jag är i Norwich. Och jag tror nog att sådana funderingar är viktiga, viktiga alldenstund* jag och det kollegium jag ingår i har till uppdrag att vara en länk i utbildningen av människor som om kanske fem år går in och börjar ett arbete som pedagoger, diakoner och präster i den framtida Svenska kyrkan. Och om vi inte nu är där engelsmännen är nu – vilket jag ändå tror vi i hög grad är – kommer vi att vara där och kommer det att vara mycket nödvändigt att släppa greppet – troligen redan nu.


*  Underbart gammalt ord.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0