med mera
Det förra inläggets rubrik antydde med sitt mm att det fanns mer att skriva om. Så är också fallet men jag ville inte beblanda den väsentliga barnbarnsuppdateringen med annat smått och gott som timat den senaste tiden.
Det europeiska mästerskapet i usel musik – så kallat skvalerEM – innebar att fosterlandets bidrag ramlade bort redan i kvalserien med nationell medial frustration som följd. Få frågor på den internationella arenan engagerar mig mindre. Skulle i så fall vara vilka lagar som – om sådana finnes – reglerar livsvillkoren för akvariefiskar i Togo eller nå´t liknande. Kollade dock över axeln när madammen på webben tittade och lyssnade på det akustiska skräp som vann.
Med det som vinnare är det ingen skam att förlora! sade jag.
Det är en skam att ställa upp!!
Skamligt var också dagens radioprogram Kaliber som kan läsas om och belyssnas här. Den öppenhet för politiska och religiösa rörelsers bidrag in i skolans värld som fanns när jag själv gick på gymnasiet stryps nu sakta men säkert. Intressant är att taket för fri debatt och inslag av åsiktsmångfald så radikalt sänks när vi har en borgerlig regering med kristdemokrater på några av taburetterna. På min tid – enligt barnen strax efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka – då allt var 68rött kunde kristna föreningar på raster och i speciella arrangemang inbjuda och utmana folk med berättelserna om Jesus samt uppmana andra att sätta tro till det budskapet. Nu – 2010 i ett liberalt pluralistiskt samhälle – anger den neurotiska religionsfobin tonen. Kaliber fick mig nästan att vilja ladda bössan – om jag haft någon – eftersom resonemangen i programmet bara var så dåliga. Som exempel på det försåtligt agitativa kan ges att man kablade ut ett mer än femton år gammalt ljudband med en hysteriskt skrikande Ulf Ekman – följt av den ”städande” kommentaren: Det är ju inte så nu. Men…
Kaliber kokar nyhetssoppa på ingen spik alls! Exponerar bara religiös beröringsångest hos ”upplysta människor”! Skämmes!!
Den nya filmen om Råbban Hådd med Russel Crowe i huvudrollen gick på bio i Luleå igår och vi var för att tillgodogöra oss den. Intressant vinkling av storyn med en del fullständigt jättelustiga inslag. Skojigast var nog när ett franskt invasionsförsök nära the white cliffs of Dover koreografiskt utformades som en D-dag med årdrivna landstigningsfarkoster.
Råbban har alltid varit och kommer alltid att vara matinématerial.
Så och denna. Bra sådant. Bättre än Disney!!
Du berör något som jag också har reagerat starkt på under i princip hela mitt vuxna liv - att det finns någon form av "hyperkänslighet" när det gäller kristendomen i vårt land. Du skriver "religiös beröringsångest", men jag vill mena att det är främst "kristen beröringsångest" som förekommer. Det känns som att det går bra att tillbe precis vad som helst, bara det inte är något som går att koppla samman med kristendomen. Känns ut som om landet har drabbats av någon form av pubertal frigörelse-noja mot den religion som varit vår under lång tid...
