stigstrombergsson

Nedanstående text är manus till det beredelseord och den förkunnelse jag formulerade i samband med Temamässa i Älvsby kyrka Trettondagen 2010. Jag kom att följa manus tämligen exakt. Det blev en jämförelsevis lång predikan.

Beredelseord – innan syndabekännelsen

Trettondagen tar oss tillbaka till Betlehem. Namnet betyder Brödets hus. I Betlehem föddes Jesus som kallar sig Livets bröd, brödet från himlen. Fiffigt att det Levande brödet låter sig födas i Brödets hus, Brödets plats.
I någon mening finns Betlehem – Brödets plats – utlokaliserad. Kyrkans altare är i någon mening ett Betlehem. I Nattvarden föds Jesus så att säga igen, kommer till i det bröd och det vin som blir Kristi kropp och blod – det levande brödet från himlen.
Låt oss gå in i Betlehem sa herdarna när ängeln gett dem budskapet. Låt oss gå till Brödets plats/hus nu när vi skall fira nattvard – befrielsens måltid i en värld där många lider. Och låt oss inför det be om förlåtelse för allt i våra liv som inte stämmer överens med Guds vilja.

Och så själva förkunnelsen/predikan efter läsning av Matteus 2:1-18. Blev ungefär som följer.

Gudstjänsten har ett tema: Ropen från Betlehem. Jag har tre rop.

1. Befrielsens rop i Betlehem

Åt er har fötts en frälsare… Ära i höjden åt Gud… var Juldagens budskap.
Änglarna som ropar att Gud ingripit i världen.

Viktig grundtanke i kristen tro – att Gud blir människa.
Hände en gång – men lite ovisst när. Vi vet det på tre-fyra år när.
Vi kan besöka platsen. Eller i vart fall den plats som gäller för att vara platsen.
Födelsekyrkan i Betlehem. Med födelsegrottan. [här gav jag en kort beskrivning]
Rätt ställe? Spelar det någon roll om platsen är på ett par hundra meter rätt?
Det är platsen för händelsen. En händelse (och plats) att vörda.

Jag sa att detta är en grundtanke – inkarnationen. Och en verklighet kristna alltid trott.
Man kan möta andra tankar typ att det här med att Gud kom till oss förutsätter en gammal världsbild med Gud däruppe och bi här nere. Och att vi snarare skulle uppfatta Julevangeliet som en poetisk berättelse som vill bejaka barnet inom oss – eller något liknande.
Och nog kan det vara sant på sitt sätt – att barnet inom oss är viktigt. Men den sortens resonemang blir ganska svamligt. För det är odiskutabelt sant att de första kristna, de som skrev berättelserna, visserligen var barn av sin tid men avsåg att beskriva en händelse, inte skriva symbolisk poesi. Och händelsen de berättar är att Gud blev människa – bröt in i vår synliga värld. Och att barnet som föddes i Betlehem är frälsare, befriare. Till glädje för himlens änglar och till fred för oss människor – fred mellan människor och Gud.

Det är till det barnet de tre kungarna kommer. eller Vise männen. Eller stjärntydare.
Legenderna om dem säger att en var gammal, en i medelåldern och en relativt ung och att de – bibliskt uttryckt representerade hela världen genom var och en av Noas tre söner Sem från Asien, Ham från Afrika och Jafet från Europa.
Vara hur det vara vill med de legenderna. De som följer stjärnan visar att hela världen kommer till Guds son Jesus. Matteusevangeliet börjar så. Och slutar med Missionsbefallningen om att beskedet om Guds son Jesus skall ut i hela världen.

Befrielsens rop i och från Betlehem är det utropade beskedet om en frälsare, en befriare och om fred mellan Gud och människor.

När stjärntydarna började komma i närheten av sitt mål tappade de fokus och gick fel – till makthavaren i Jerusalem, då kung Herodes. Då det inte fanns någon inkarnerad gudsnärvaro där tog de sikte på nytt och följde stjärnan till den plats där barnet var. och lade fram dedär gåvorna. Troligen trängs de inte med herdarna Lukas berättar om som det gör de i alla krubbor. Dels är grottan för trång för så mycket folk, dels verkar Bibelberättarna inte heller se det så. Stjärntydarna verkar komma efteråt – faktiskt. Vara hur det vill med det tog de en annan väg tillbaka till sitt land.

Och nu slutar det vara mysigt. Makthavaren i Jerusalem, kung Herodes, härsknar till och vill inte veta av någon som utmanar hans anspråk på makt. Så soldater kommenderas till Betlehem och alla pojkar upp till två års ålder slaktas. Deras dag är den 28/12. Därmed uppfylldes profetian, berättar Matteus, om att gråt och klagan hördes i Rama – ett annat namn för området. Och vi har det i det svenska ordet ramaskri. Det är min andra punkt:

2. Lidandets rop i Betlehem

Gråt och skrik i Rama, sa jag. Det går tillbaka till en berättelse i Gamla testamentet om Rakel, Jakobs älsklingshustru. Jakob var sonson till Abraham och hade fyra fruar – man kan läsa om detta i Första Mosebok. Rakel var länge barnlös men så småningom blir också hon mamma till Jakobs son Josef – alltså inte Marias man utan en annan Josef knappt 2000 år tidigare. Hon blir med barn igen och föder Benjamin i Betlehem – och dör i barnsäng. Och begravs där.

Rakels grav finns i Betlehem i denna dag. Eller i vart fall finns en plats som anses som Rakels grav och som genom århundraden varit en böneplats för judar, kristna och muslimer – särskilt när böneämnet är ofrivillig barnlöshet.
Fast nu kommer kristna och muslimer i Betlehem inte åt platsen. Den 8 meter höga illegala mur Israel bygger har skärmat av andra än judiska bedjare från Rakels grav. När jag var där i höstas kom vi alltså inte åt att besöka Rakels grav. Men i närheten – på Betlehemssidan av muren – finns ett så kallat Dialogcenter och där fick vi möta och prata med en grupp unga kvinnor som brukar mötas för att studera engelska, datakunskap samt söka ge varandra styrka i de problem det innebär att leva i murens skugga. Där är arbetslösheten är hög. Rörligheten begränsad. Har man jobb i östra Jerusalem måste man köa i två, ibland tre-fyra timmar för att – med speciellt tillstånd givetvis – passera genom säkerhetskontroller, visiteringar etc. Varje dag.

Naturligtvis är det lidandet litet jämfört med när Herodes lät slakta barnen i Betlehem. Men det är verkligt och omöjligt att inte se när man är där – om man inte aktivt väljer att att inte se utan bara går in för att titta på heliga platser och strunta i människor, förståss.

Just för att vi inte, när vi njuter av julens budskap, skall kunna strunta i lidande är det viktigt att också ha med Jesusberättelsens trista beskrivning av barnamorden i Betlehem. Den är ett bra motgift mot den sjuka som gör att ofta förminskar Jesus födelse till en midvinterkylans mys-stämnings-höjare eller något annat banalt. Berättelsen om barnamorden och flykten till Egypten visar med all önskvärd tydlighet att Gud blir människa mitt in i det mänskliga lidandet. Det visar att Jesus och tron på honom inte är en värld och svårigheter, lidande, död, förtryck är en annan. Vi behöver det motgiftet då det ibland blir så att vi som lyssnar till befrielsens rop gör oss döva för lidandets – faktiskt.

Jesus föds alltså in i denhär världen – i sorg, smärta, vemod, oro, depression och blodbad. Han föds in i denhär världen för att hela världen – bota, försona, ställa till rätta. Och han gör det för hela världen – representerade av stjärntydarnas.

Befrielsens rop och Lidandets rop hörs samtidigt i och från Betlehem.

3. Tidens rop i Betlehem

Befolkningen i Betlehem är Palestinier. 88½% av den palestinska befolkningen är muslimer och bara 1½% är kristna. Men i Betlehem med tvillingstaden Beit Sahor är det om jag minns rätt ungefär jämt skägg. Från taket till huset vi bodde i kunde jag räkna till sju kyrkor och fyra minareter – om jag minns rätt.

Den 11/12 förra året hördes ett nytt rop i och från Betlehem. Det är ett rop från väldigt få – de kristna i Palestina – till väldigt många – hela världen.
Ropet är ett så kallat Kairosdokument som beskriver hur man ser på sin situation som kyrka och som palestinier och som vädjar framför allt till medkristna världen över – alltså också vi.

De kristna i Palestina vädjar om vårt stöd! Medkristnas förböner givetvis. Och medkristnas ställningstagande mot Israels ockupation, mot stölden av palestinskt land, mot orättvis vattenfördelning, mot israeliska bosättningar på ockuperat territorium, mot muren som skiljer bönder från deras åkrar och människor från deras arbeten. Och för sanning, rättvisa, försoning och fred.

Dokumentet är ett teologiskt kristet dokument, ödmjukt i tonen, utan utfall eller hat.
Dokumentet förordar samtal, förhandlingar, motstånd med icke-våld som metod.
De kristna – ortodoxer, katoliker, lutheraner, anglikaner, baptister m fl – ber oss be.
De ber oss besöka dem och när vi far till Israel-Palestina. Inte bara lubba runt på heliga platser av sten utan också söka att möta och fira gudstjänst med de kristna på plats – de levande stenarna.
De ber oss att tolka Bibeln så att Guds ord inte används som ett verktyg i förtryckarens hand.
De ber politiskt stöd för fredsprocessen – något både EU och t o m USA söker ge.
De ber om ekonomiskt press på ockupationsmakten – alltså köpbojkott av dennes varor.

Är Tidens rop i och från Betlehem politik? Givetvis!
Befrielsens rop och lidandets rop har aldrig bara varit religiösa rop. Så var det inte när Herodes reagerade eller när den Heliga familjen sökte politisk asyl i Egypten. Det var ju i Betlehem, mitt i politiken, Gud blev människa. Det var där och då han gick in under mänskliga villkor – in i lidande för att skapa forsoning och fred med Gud och mellan människor och folk.

Amen.