stigstrombergsson

Förra året var det kyrkoval. Förtroendevalda valdes och i och med 1 januari har nya kyrkofullmäktigen och kyrkoråd tagit plats i Svenska kyrkans församlingar. Likaså på stift och på nationell nivå fast där heter beslutsorganen stiftsfullmäktige med stiftsstyrelse och kyrkomöte med centralstyrelse. Nya förtroendevalda är en sanning med modifikation då de som valts till styrelseuppdragen ofta är gamla både till ålder och mandatperioder.

I detta är jag inte längre med. Min karriär som kyrkligt förtroendevald är över.
Varje minnesgod kronisk återfallsläsare eller eventuell notorisk lusläsare av gamla inlägg* kan bland bloggerierna hösten 2009 notera att jag då, då och då, aviserade att jag senare – alltså nu – kanske skulle redovisa tankar jag redan då hade kring den lokala kyrkopolitiken men som jag då valde att avvakta med att ropa ut från taken – i den mån en blogg innebär takutropande. Att jag valde att göra så berodde på att jag faktiskt var vald till och med utgången av 2009 och inte villa agera så att det skulle kunna uppfattas som illojalt av dem som fyra år tidigare faktiskt tog den lista där mitt namn stod. Jag ville så att säga "simma ända in i kaklet".

Men nu är det nya tider och de 8 år jag var lokalt förtroendevald i församlingen är över. Lokalt är här viktigt. Viktigt eftersom den kyrkliga demokratin är – än så länge – organiserad som samhällets med tre självständiga nivåer: lokalt, regionalt och nationellt. Till var och en dessa nivåer med skilda kompetensområden väljs personer i direkta val. Alltså precis som kommuner, landsting och riksdag – typ**.
I de sammanhangen satt jag alltså på en lokal sossestol. Detta var inte en följd av att jag skulle vara speciellt partiaktiv . Tvärtom! Jag blev tillfrågad trots att jag inte är partiaktiv och då just det partiets hållning i generella politiska frågor råkar ligga hyfsat nära mina egna samhälls-värderingar kunde jag tänka mig att vara med. När de nu frågade. Dessutom ansåg jag mig hyfsat påläst i just kyrkliga frågor och bedömdes kunna bidraga med något. Kanske.

Efter två mandatperioder är det över för mig.
Skälen till att jag avböjde vidare kandidatur var bland annat:

Systemet är elitistiskt!
Förtroendemannaorganisationen fungerar så att de 2 sossar och 1-2 centerpartister som besätter utskottsplatser och ordinarie stolar i kyrkorådet tillåts ha om inte all makt i himmel och på jord så i alla fall stor del av den. I (s)ammanhanget hade vi visserligen beslutat att vi i gruppen – de 11-12 som valts till fullmäktige – gemensamt skulle fastställa en linje vilken de som hade i uppdrag att företräda gruppen skulle verkställa. Den ambitionen var bra men kom många gånger inte alls att fungera utan ”toppskiktet” körde självständiga – till och med rent egna – race och vi andra kom oftare och oftare att reduceras till röstboskap. Jag tror inte det var illvilligt utan snarare ett uttryck för ett systemfel i partiet som kväver engagemang hos andra än dem som fått de främsta uppdragen. Sidoblick på borgerligheten ger mig ingen anledning att misstänka att det skulle vara på annat sätt på den flajen.

Riksfrågorna tar debatten.
Så är det också i den vanliga politiken. Frågor på nationell nivå styr inte bara valet till nationell nivå utan de facto också regionala och lokala nivåer. Effekten av detta blir att den som lokalt företräder en nomineringsgrupp/parti förutsätts sympatisera med gruppens/partiets nationella program – vilket givetvis inte måste vara fallet egentligen. Då (s)ossarna under hösten stenhårt – liksom (c) och (m) – körde fram det enkönade äktenskapet som kyrkovalsfråga – trots att det var de som valts fyra år tidigare som skulle ta besluten – blev ju var och en som kandiderade lokalt åsiktsassocierad till detta. Att jag anser att äktenskapet i kyrkan är och skall vara en tvåkönad historia gjorde att jag inte ville vara med längre.

Konservatismen dominerar!
Toppskiktet på den lokala (s)listan tillsammans med topparna på borgarlistan bildar tillsammans en röd-grön röra*** som hindrar genomförandet av progressiva idéer hos folk längre ned på respektive listor. I sanning egendomliga tvärpolitiska karteller som effektivt de senaste 20 åren förhindrat ett kreativt arbete med mål och strategier för verksamheten – trots att ett antal biskopsvisitationer och revisorsgenomgångar påtalat exempelvis avsaknaden av måldokument.

Avtagande ungdomlighet!
Förutom ovan nämnda tre skäl till att jag tog min mats ur skolan är en fjärde anledning min avtagande ungdomlighet. Skulle jag kandiderat i höstas och blivit invald skulle jag fyllt 60 innan mandatperioden löpt till sitt bistra slut. Att på så sätt löpa risken att bli en ålderstigen proppen orvar gjorde att jag valde att träda tillbaka i förhoppningen att nya kyrkoengagerade yngre krafter skulle tas i anspråk****.

---

* Två kategorier bloggläsare jag misstänker finns i cyberrymden.
** I princip är detta sätt att organisera demokratin åckej men man kan undra om det för kyrkan är det mest funktionella i det långa loppet. Jag tror att den variant av demokrati som andra samfund och rörelser har skulle passa bättre. Alltså det som också de politiska partierna, biodlarna, idrotten och fackföreningsrörelsen tillämpar när man väljer människor till lokala församlingar/föreningar/klubbar som förutom sitt lokala ansvar också utser representanter till regionala och nationella nivåer. Alltså indirekta val.
*** Skall uttalas med lätt skorrande CalleBildtaccent.
**** Hur Älvsby arbetarekommun löste nomineringsproblemen låter jag vara okommenterat.