pengarna tillbaka!
För ett år sedan gavs Nobels fredspris till president Bark Obama. Han var då nyvald president i Jonaaaajted Stäjts of Ammörrrka som det hette i Julia Caesar gamla vrålsång. Att han fick priset blev redan då diskuterat eftersom han ju faktiskt inte skapat någon fred. Det dilemmat undvek han inte när han höll sin Nobelföreläsning i Oslo.
Ändå hade han fått det och jag tror att det var för att det fanns en förhoppning. Dessutom spelade det nog in att det fanns en lättnad över att företrädaren nu var föredetting. Kung George Bush II hade ju kommit att framstå som en halvt korkad trigger-happy cowboy från Texas som gärna struttade omkring i fältuniform och den rangern hade invaderat både Afghanistan och Irak. Första angreppet var ett svar på attacken den 11 september 2001 då krafter USA tidigare stött – för att krångla till livet för ryssarna när dessa ockuperade Afghanistan – slog till mot sina gamla välgörare. Visserligen ville en del redan då ge sig på Irak i stället men det fick vänta till nästa omgång och tills man fått fram ”bevis” på att Saddam Hussein hade de massförstörelsevapen han inte hade. Dock gick det att dupera engelsmännen att gå med i anfallet och världen i övrigt att det nog var en acceptabel sak att göra.
Förhoppningen fanns nog förra året att med en ny sheriff i stan skulle USA-politiken nog bli en annan. Kanske hoppades man i Oslo främst att det nu skulle kunna bli så att USA skulle gå in för att påverka Israel så att deras ockupation och kolonisation av icke-israeliskt territorium skulle kunna upphöra och fred skapas. Det skulle nämligen vara en nyckelfaktor för fred och samexistens mellan den muslimska världen och hela väst.
Obama började bra. Han rynkade ögonbrynen och skärpte rösten mot den politik som regeringen Netanyahu för från Tel Aviv. Och förhandlingar kom igång bara utifrån det enkla att man tog en paus i koloniseringsarbetena. Den pausen vill Obama/USA att man skulle förlänga. Sedan ville man, när det önskemålet trotsats, att Israel skulle göra en ny paus. Som trotsats.
Till dessa USA:s önskningar om koloniseringsstopp på Västbanken fogades inga ”Annars så….”. Inga som helst negativa saker för Israel, alltså. När goda ord inte räckte försökte man i stället med att lova expansionisterna i Israel mer (mass)förstörelsevapen och grejer om de skulle vara tillmötesgående – vilket de inte blev.
Nu har USA backat. Fegat ur totalt genom att dra tillbaka uppmaningen till byggstopp. I stället har Netanyahu och Lieberman getts grönt ljus att fortsätta att trasa sönder det arabiska samhället på Västbanken, resa murar på andras mark, riva människors bostäder, förstöra odlares skördar, vandalisera egendom, trakassera folk, flytta in fler av den egna befolkningen samt, som grädde på moset, blockera Gaza.
Man brukar ju säga att man skall betala vid leverans. Ibland är det dock så att om man köper något så betalar man först och får sedan varan levererad. Det är lite riskfylt men med seriösa affärspartners brukar det gå bra och får sådana leveransproblem brukar man kunna få tillbaka pengarna – eller åtminstone brukar man kräva pengarna tillbaka.
Att Barak Obama nästan på årsdagen av sitt fredspris prisger palestinierna åt fortsatt ensidig israelisk exploatering är sannerligen skäl att kräva fredspriset i retur – om han inte själv har anständigheten att sända tillbaka både beloppet och medaljen. Så tycker i vart fall denna bloggare samtidigt som han i Luleå på en arbetsfri dag barnbarnvaktar lilla Tyra.
* Om Julia Caesar kan man läsa här och vrållåten finns här och än bättre här.
Jag håller med han borde skicka tillbaka medaljen!
Dessutom borde norrmännen lära sig att inte ge priset i förväg! Själv jobbar jag åt ett norskt företag, får alltid lönen i efterhand !
Obama var förlägen att få medaljen. En som verkligen borde ha skickat tillbaka medaljen var Yassir Arafat, den moderna terrorismens fader. Men han var inte van att skicka tillbbaka annat än intifador och våld, massakrar, kapningar och mord. Svenska aktivister är inte vana annat än att ursäkta eller ignorera terrorister. Han hade en del goda vänner i Sverige.
Stig, du glömmer en annan stor och för en varaktig fred mycket viktig nyckelfaktor i konflikten.
Osloavtalet undertecknas 13 september 1993. 1994 gavs fredspriset till Yasser Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Den sistnämnde mördas av israelisk fredsmotståndare året efter. Utvecklingen går i stå, förhandlingar förs visserligen men ingen förändring sker på marken. Ariel Sharon sänker definitivt förhoppningarna genom sitt besök på tempelberget år 2000 vilket besvaras med den andra intifadans terror.
Jag kan hålla med om att Arafat kanske också skulle återlämna priset - men i så fall bara han?
