stigstrombergsson

Med en viss förväntan gav jag mig i kast med boken Bibeln och arkeologerna – om tro, myter och historia av antikhistorikern Hans Furuhagen. Förväntan var bara viss men jag insåg att det vore näst intill tjänstefel att inte läsa den då ämnet är hur tro, politik och vetenskap kan samspela också hos de mest seriösa forskare. Det är ett seriöst problem i de allra flesta historiska och samhälleliga studier att forskaren själv – vem han eller hon än är – färgar själv medvetet eller omedvetet av sig på det han eller hon forskar i. Det kan ske i större eller mindre utsträckning men sker alltid. Att läsa en genomgång av detta Bibelanknutet tänkte jag skulle bli intressant.

Men det blev det inte. Furuhagens sätt att resonera tycker jag lämnar en del övrigt att önska. Det blir lite pratigt och ganska inkonsekvent – faktiskt. Låt mig ta ett exempel:

Helt riktigt säger han att Bibelns historieskrivning inte är avsedd som historieskrivning i vår tids faktaspäckade åsiktsneutrala mening. I stället är berättelserna till exempel i Kungaböckerna partsinlagor för att driva religiösa idéer, idealisera vissa saker och nedvärdera andra. Propaganda är ett starkt ord men det drar åt det hållet. Bibelförfattarna avser att skriva vägledande story i stället för saklig history – om engelskan ursäktas. Och därför skall vi inte sätta alltför stor historisk tilltro till Bibeln.

När han sagt detta – vilket inte är helt fel – går han vidare och refererar exempelvis den judiska historieskrivaren Josefus som om denne var en objektiv historieskrivare och inte en tendensiös självursäktare, desertör som han var. Just den typen av dubbla måttstockar skämmer Furuhagens bok en hel del – i alla fall i mina ögon.

Att den sedan är en nyttig påminnelse om riskerna i både arkeologisk och historisk forskning är en annan sak. Att den som av religiösa skäl sätter tro till Bibeln gärna tror sig ha hittat belägg för sin tro när han eller hon gräver i backen har både skett och sker. Att man av politiska skäl frestas att tolka fynd så att de styrker tanken på tidig och kontinuerlig judisk bosättningen eller raka motsatsen är också realiteter man måste räkna med. Liksom medvetna förfalskningar av fakta. I sådana stycken ger boken bra information.

Men att andra forskare som utifrån att de inte religiöst tror på Bibeln kan frestas att undervärdera dess historiska värde diskuteras inte av Furuhagen. Men praktiseras! Och det gör boken bara ½-bra.