stigstrombergsson

På förmiddagen den 27 december inleddes den nya, våldsamma attacken mot Gaza.

Med den meningen avslutar den norske läkaren Erik Fosse kapitel 2 i den bok han skrivit tillsammans med läkarkollegan Mads Gilbert. Rubriken för kapitel 2 i deras bok Ögonen i Gaza är Bakgrunden och skildrar vägen fram till att den israeliska militärmaskinen slog ut sitt terroranfall mot Gaza för idag 2 år sedan. Boken har jag skrivit om tidigare – här – liksom en annan informativ bok skriven av den svenska radiojournalisten Sören Wibeck: Ett land, två folk.
Bägge rekommenderas!!!

Efter tre veckor var Operation Gjutet Bly som israelerna kallade sitt terrorangrepp över. I Gaza fanns då förstörd infrastruktur vad gäller vatten och el, raserade skolor, bombade bostäder och 1300 döda – de skadades antal känner jag inte till. Om målet var – vilket det av en del sades vara – att skicka Gaza tillbaka till medeltiden kan det väl sägas ha uppnåtts. Om målet var – vilket också sägs – att skapa säkerhet åt den israeliska befolkningen är det väl mer tveksamt. Fortfarande avfyras då och då raketer från Gaza.

Blockaden av Gaza har sedan fortsatt. Blockadbrytare har bordats och kapats, till och med beskjutits med dödsoffer som följd. Laster ämnade för civilbefolkningen har beslagtagits. Syfter med både kriget för två år sedan och blockaden innan och efter är att folket i Gaza skall pinas i sådan utsträckning att de själva gör sig av med Hamas som de själva valt. Dock förblir Hamas i orubbat bo. Folket reser sig inte. Israels statsterror – passivt understödd av både USA och EU (med Sverige) – lönar sig uppenbarligen inte.

Är det märkligt? Eller naturligt? Låt mig visa på ett par paralleller:

I det så kallade Slaget om Storbritannien terrorbombade Luftwaffe London, Coventry och andra städer i akt och mening att visa britterna hur fruktlöst det skulle vara att fortsätta kriget och att de därför borde göra sig av med krigshetsaren Churchill och i stället infoga sig i den nyordning som Europas starkaste och modernaste land önskade.
Funkade det? Gav britterna upp?

Några år senare var situationen den omvända när britter och amerikaner inte nöjde sig med att luftkriga mot tyska militära mål och vitala kommunikationspunkter utan bombmattade städer som Dresden och Hamburg i tanken att tyskarna skulle göra sig av med Hitler och sluta fred.
Fungerade det? Gav tyskarna upp på grund av Bomber Harris strategi?

Eller var det så att britterna respektive tyskarna bara övertygades om att motståndaren var ett gäng grymma barbarer som det inte fanns något annat sätt att bemöta än att kämpa till sista kulan? Och att döda civila, kvinnor, gamla, barn enbart innebär blod som likt Abels blod ropar från jorden på hämnd*?

Idag verkar freden i mellanöstern vara minst lika avlägsen som för två år sedan. Israelernas säkerhet är inte bättre och det palestinska samhället bromsas fortfarande i sin utveckling både i Gaza och på Västbanken. Hos den svaga parten – palestinierna – är ledarskapet svagt. Den starka parten – Israel – verkar just nu präglas av regeringskris på gång. Utrikesministern (jätte-höger) säger sig ha en egen på-lång-sikt-plan för fred medan premiärministern (höger) håller fast vid en ett-års-tanke och menar att det är han, inte den andre, som står för regeringens officiella linje. Ungefär som när en småsur Reinfeldt menade att det var han som stod för när regeringen ansåg något vara terrorism, inte Kalle Bildt på Twitter – apropå bombmannen i Stockholm tidigare i december. Fast den israeliska krisen är nog värre...

Det är alltså två år sedan senaste kriget drog igång.
Inget verkar ha hänt sedan dess. Fortfarande behöver vi ropa:

> Häv ockupationen av Palestina!
> Riv muren – eller flytta den så den står på ”gröna linjen”!
> Töm – eller åtminstone stoppa byggnationerna i och av – kolonierna!
> Lyft blockaden av Gaza!
> Kompensera flyktingarna!

---

*  Första Mosebok kapitel 4 verserna 10-12.