stigstrombergsson

Försoning är ett ord som sysselsatt tankeapparaten en del de senaste veckorna. Det har skett av många skäl av vilka jag nu skall nämna några.

På Svenska kyrkans grundkurs halv fart modifierad distans var ämnet upp veckan före veckan före påsk då vi tajmat till kyrkoårstiden fokuserade på betydelsen av Jesu död och uppståndelse samt att den en gång för alla gav världen en med ett ställföreträdande offer försonad Gud. Klassisk paulinsk-augustinsk-anselmiansk-luthersk-roseniansk-giertzisk-gibsonsk så kallad objektiv försoningslära alltså. Skitviktig att hålla fast vid i dessa tider då allt mer av all andlighet handlar om hur människan skall dra nytta av sin tro på det hon tror på och med sig själv i fokus på andlighetens smörgåsbord plockar den gud(sbild) och det synsätt som passar henne bäst. Att människan så gör alltings ursprung och mål – Gud – till ett medel för något annat faller henne ofta inte in. Insikten slår henne inte att när hon låter sitt högsta goda vara henne själv och Gud ett instrument för detta innebär det de facto ett brott mot första budet – typ.

Jonas Gardell, vars två senaste program jag inte sett, är en god representant för detta synsätt och annat kan det nog knappast bli när man söker behålla sambandet med men samtidigt distansera sig från den frikyrkliga andlighet som präglade hans uppväxt. Han avvisar Bibelns – och människans – tanke på offer som försonar och menar att vi inte behöver försoning. Med detta gör han Jesu öde till världens mest välkända martyrskap men inte mer. Nu har jag som skrivet blev inte sett avsnitten om Jesus men tycker mig ändå kunna bilda mig en uppfattning eftersom jag faktiskt läst boken – Gardells alltså. Dessutom har jag läst Boken – Bibeln alltså – och finner faktiskt där ett radikalt annorlunda synsätt. Är någon nyfiken på mitt årsgamla omdöme om Gardells bok kan man hitta det här.

Anna-Karin Hammars avhandling om dopet – se tidigare inlägg – ligger kvar i skallen. Hon förnekar de facto också att världen skulle behöva en försonad Gud men – vad jag minns – uttalar inte det direkt. Det är i stället när hon avvisar tanken om att människan av naturen är borta från Gud – det som brukar kallas arvsynd – liksom tanken att dopet skulle vara frälsande som hon avvisar klassisk kristen tanke om försoning och frälsning. Gissningsvis kommer dock damen ifråga i alla fall att figurera i biskopsdiskussioner detta år – i vart fall enligt Kyrkans tidning.

Gud skapade fred med världen genom att själv bli en av oss och till sig själv för alla leverera det vi människor varken ville eller kunde leverera – ett 100% gudslikt liv plus en kompensation för allt som varit, är och blir o-100%igt.

Om detta handlar Långfredagens liksom Påskdagens Bibeltexter, böner och sånger. Och jag lanserar, mot ”nylärans” populära ”teologi”kändisar, några klassiska psalmverser från helgernas gudstjänster:

Den börda du har burit Min syndabörda är.
Den skörden, som du skurit, Jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer, Hos dig jag söker råd.
Till dig mitt rop jag höjer: Se ned till mig i nåd!
(Sv ps 144:3)

Upp, min tunga, att lovsjunga Hjälten, som på korsets stam
för oss blödde, led och dödde, som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften efter Skriften nu i ära träder fram.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.
Han avvände vårt elände för båd' tid och evighet.
Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas, ormen krossas, avgrundens och dödens makt
nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt.
Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.
(Sv ps 147:1-3)

Och en tredje psalm – nummer 62:2 får sammanfatta:

I tjänargestalt kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss på Golgata kors.

Sådetså!!!