stigstrombergsson

I den så kallade kyrkopolitiken uppkommer stundom en del märkliga förhållanden. Ett exempel på ett sådant är en del kyrkopolitiska grupper men också andra som är kritiskt inställda till nuvarande utveckling i Svenska kyrkan.

Innan jag fortsätter finner jag det dock nödvändigt att för säkerhets skull understruket, fett och trefaldigt skriva:

Jag är också kritisk till den nuvarande utvecklingen i Svenska kyrkan!!

Jag är också kritisk till den nuvarande utvecklingen i Svenska kyrkan!!

Jag är också kritisk till den nuvarande utvecklingen i Svenska kyrkan!!

Såja. Nu kan jag fortsätta. Var var jag?

Jo, det märkliga är att en del kyrkopolitiska grupper men också andra som är kritiskt inställda till nuvarande utveckling i Svenska kyrkan väljer att till orsak för sakernas tillstånd utse Socialdemokratin i kyrka och samhälle. Samma sak gör dessutom (s)-partiet när det prisar sig självt för allt gott som finns och är på väg att finnas i kyrkan. I det avseendet värderar man alltså på samma sätt.

Dock undrar jag om det är ett rimligt sätt att beskriva sakernas tillstånd?

Ser man på den bild över kyrkomötets sammansättning som fanns i förra inlägget finner man att de borgerliga sektorerna tillsammans är betydligt större än (s)-sektorn. Borgarna skulle tillsammans med de så kallat opolitiska grupperna kunna skapa en så förkrossande majoritet att ett sosseinlägg inte skulle vara värda saliven i talarens mun - om det nu verkligen var så att (s) stod för kyrkopolitisk (s)ärart på både ont och gott.

Är det inte i stället så att (s) tillsammans med många andra verkar och beslutar i en riktning som upplevs komma på tvärs med hur det är brukligt att uppfatta evangelisk-luthersk tro och bekännelse? Både vad gäller läroinnehåll och i moral-etiska frågor? Bär inte flera partier - förlåt: nomineringsgrupper - ansvar för sekulariseringen? Eller? Alltså i kyrkans eget högsta beslutande organ?

I landet som sådant har visserligen (s)-partiet regerat under långliga tider och då i riksdagen kunnat ta beslut som kan bedömas leda till sekularisering och avkristning - det är sant. Men det är också sant att man inte ofta man kunnat göra det med egen majoritet utan varit tvungen att i riksdagen få andra partiers stöd för sina förslag. Ofta har man i sådana lägen sökt och fått samverkan "högerut", bara sällan "vänstervart". Men hundhuvudet vissa vill dela ut får (s) bära ensamt. Men givetvis också den hemflätade ärekransen.

Och - för att fortsätta frågeresonemanget när det gäller den "vanliga" politiken: Kan man på fullt allvar hävda att de perioder då vi haft borgerliga regeringar präglats av någon form av återställarpolitik i kristlig riktning så att de partierna per kilo kroppsvikt skulle visat sig representera en mindre grad av sekularisering än (s)? Eller kom man med motförslag det tid man var i opposition? Jag undrar.

Mot bakgrund av detta finner jag det minst sagt duktigt hycklande när borgerligheten framställer sig som riddare i vita rustningar och lanserar sig som kristligare eller kyrkovänligare än (s)! Men ännu märkligare är när folk i olika nomineringsgrupper i kyrkan som inte samtidigt är vanliga politiska partier skjuter in sig på (s) men i villervallan glömmer (c) och (m) - för att nämna "de stora". Så jag undrar: Varför skjuta på en tredjedel när man kan peppra två?

Folk som tillhör tockena gäng må väl svara men jag har själv en liten teori som jag väljer att ha tills den motbevisas. Jag tror nämligen att många som inte vill att den "vanliga politiken" skall finnas i kyrkan - och jag delar deras uppfattning - just i den "vanliga politiken" sympatiserar och röstar borgerligt och därför kommer att, smittade av sympatier och antipatier från den "vanliga politiken", därför ensidigt lasta (s) för de skeenden i kyrkan som man ogillar.

Är inte detta, kära kamrater och bloggläsare, att frimodigt låta den kyrkliga opolitiskhet man önskar färgas av politik?