skäl att högakta
Detta inlägg* är en direkt fortsättning på bbb - bloggens bitvisa besked.
Kärnan, Dopet, Förlåtelsen, Ordet var alla mellanrubriker i det förra inlägget. Var för sig innebär de en anledning till att högakta, rentav älska, Svenska kyrkan. Sammantagna blir ju effekten enastående. Och mer finns.
Fullständigheten
Kämpa för den tro som är överlämnad åt de heliga. Ungefär så - citatet är ur minnet - uttrycks det i Judas** brev i Nya testamentet. Hela den kristna tron kan inte belysas vid vart tillfälle och i varje sammanhang. För att få med allt bekänner uttrycker kyrkan alltid den tro som människor döps för att omfatta.
Det är tron på Fadern som skapat himmel och jord.
Det är tron på Sonen som avlats, fötts, pinats, korsfästs, dött, begravits, segrat i och över döden, uppstått ur samma död, återvänt till Fadern för att komma tillbaka och döma världen.
Det är också tron på Anden, Kyrkan*** som Jesu fortsättning och de döptas gemenskap, förlåtelsen, uppståndelsen och det eviga livet.
Att kyrkan alltid och överallt nämner och bekänner hela tron är något jag högaktar.
Bönen
Som du ber tror du! är en gammal devis från fornkyrkan. Den gäller individer, församlingar och hela kyrkor. Den sanningen att den tro man har formar de böner man ber men också omvänt: de böner du ber formar den tro du har/får.
Syndabekännelse med bön om förlåtelse ger då ord åt erfarenheten att jag inte samstämmer med Guds avsikt. Det kan jag inse och utifrån min insikt formulera bönen. Jag kan också be bönen och så ledas till (själv)insikten. Och förlåtelsen.
Böner är ofta tonsatta. För att sjungas. Gemensamt. Som gemensam bön alltså. Lätta att lära och ansluta till. I kyrkans tjocka Psalmbok finns massor med tonsatta böner och lovsånger riktade till Gud. Där finns också sånger som är tonsatta budskap från Gud till människor men det är mestadels böner. Som ger ord åt tron. Och formar tron.
I den överenskomna förbönen för världen, för Kyrkan, alla sjuka, samhället och allt annat löst och fast lyfts inte bara jag och det jag just känner och brinner för fram. I sin överenskomna förbön axlar Svenska kyrkan sin roll att fortsätta det Jesus gjorde: Be för människorna, vara människornas talesman inför Gud. Att kyrkan envist går in för detta - ibland till priset av att det kan verka slentrianformulerat - högaktar jag henne för.
Och jag högaktar henne för att hon i alla gudstjänstsammanhang ber Herrens bön om vilken Jesus säger: När ni ber skall ni säga:...
Mässan
När vi bryter brödet förkunnar vi Herrens död till dess han kommer åter. Ungefär så - jag citerade också här ur minnet - står det i Paulus första brev till församlingen i Korint. Varje gång mässan firas berättas alltså för både Gud och människor vilken avgörande betydelse Jesu död (och uppståndelse) har. Gud (Fadern) får i den stora bönen höra hur vi människor påminner Honom om vad Hans Son gjorde för oss: I den natt då han - din Son - blev förrådd, tog han ett bröd, bröt det.... Det är vad vi åberopar oss på inför Gud i väntan på Jesu återkomst.
Och varje (döpt) människa som vill får och kan ta emot. Och med Kristi kropp och blod också få det sagt till sig enskilt: Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet.
Jag högaktar kyrkan för att hon ofta dukar bordet, alltså förkunnar genom att bryta brödet.
Jag ogillar att det inte sker varje sön- och helgdag. Jag anser nämligen att det Jesus gjort för oss inte skall ransoneras. Eller reduceras. Därtill var hans offer alltför stort.
Annat
Det finnas andra bra skäl att både högakta och älska Svenska kyrkan: hennes diakoni hemma och utomlands, själavården, arkitekturen, musiken, kulturen, personliga minnen, krisberedskap, öppenheten för alla. Inte minst att hon tagit risken att betro mig med uppdraget att vara hennes präst och förvalta Ordet, Dopet, Bikten och Mässan. Att beskriva alla dessa mindre kärleksskäl skulle dock leda till ytterligare ett antal inlägg som jag avstår från att plåga läsaren med.
Läsaren torde av detta inlägg (och det tidigare) märkt att de skäl jag främst har för att högakta, rentav älska, Svenska kyrkan också är stommen i hennes grundläggande gudstjänst: Högmässan. Högmässan är kyrkans centrum och där koncentreras kopplingen, mellan Gud och människorna - utifrån Kärnan, genom Dopet, i Förlåtelsen, inför Ordet, i Fullständigheten, i Bönen och mest intensivt i Mässan.
Men i dessa anledningar finns också skälen till att jag både ibland och ofta kan vara kritisk, rentav bitsk. Då den kristna Kyrkans - och Svenska kyrkans - uppdrag är att vara något av en Jesus-fortsättning som inför Gud formulerar vad mänskligheten har på hjärtat och inför människorna berättar vad Gud vill och ger måste det som grumlar, försvårar och motarbetar det uppdraget kritiseras - i och av kärlek.
Tycker du illa om Svenska kyrkan, Stig? sporde min kamrat.
Jag hoppas jag kunnat besvara frågan.
* Skrivet runt midnatt 29-30 januari, publicerat på bloggen dagen efter.
** Judas är här inte förrädaren Judas Iskariot utan en annan Judas som var bror till Jakob som var bror till Jesus. Om det då är Jesu ½- och lillebror - barn till Maria och Josef efter vanligt ni-vet-vad - eller Jesu foster- eller plastbrorsa - barn från änkemannen Josefs förra äktenskap - kan man ha delade meningar om. Jag gissar för egen del på det senare.
*** Här stavar jag Kyrkan med stort K och menar den kristna Kyrkan. Alltså något mer än samfundet Svenska kyrkan som jag stavar med litet k.
Från ännu en som högaktar sin kyrka: Det är intressant att det du nämner som "annat" är det som främst lyfts fram när samma kyrka vill motivera för allmänheten varför de ska vara medlemmar. OM nu större delen av kyrkan anser de övriga huvudpunkterna vara det centrala, varför ljuger vi då för våra medlemmar genom att lyfta fram det mer perifera?
Lack of faith, little brother. Lack of faith!
När jag ringde dig för att prata så trodde jag inte att det skulle ge upphov till ett par blogginlägg som det faktiskt gjorde. När man läser inlägg som andra människor skriver så uttolkar man de beroende på bakgrund, åsikter, vilket humör man är på m.fl. Det innebär att man tolkar texten på ett visst sätt som kanske inte författaren har tänkt att man skulle kunna tolka den. Det var inte heller meningen att du skulle inför alla dina läsare bli tvungen att försvara din kyrka. Jag som vanlig lekman som har läst delar av Bibeln och som inte alltför ofta befinner mig i kyrkan ser ju kyrkan från min synpunkt och det finns saker som jag tror kan skrämma iväg de som söker sig till kyrkan oavsett om det är statskyrkan eller frikyrkor. Jag har faktiskt kopierat ditt svar Stig och lusläst det för att inte missa någonting. Det som jag reagerar mot har jag markerat i texten. Den första är den helige Ande som gåva. Om man inte är döpt så innebär det att man är själslös eftersom man då inte bär på den helige Ande? Jag har ju väldigt svårt att se människor som själslösa eftersom det liknar det ateistiska sättet att tänka. Syndaförlåtelsen är ju också ett bärande moment. Är det inte jobbigt att hela tiden tänka att jag syndar och sen syndar jag igen och igen. Är man aldrig bra, finns det ingen självkänsla som säger att jag är bra, att jag duger som jag är. Vad finns det för positivt med att hela tiden få veta att du är en arm syndare. I trosbekännelsen så säger man att fadern har skapat himmel och jord men den tanken bygger ju på att jorden var det centrala. Om man nu bekänner sig till en sådan tro varför säger man inte himmelen och universum för om inte så är det väl i så fall någon annan som skapat t.ex Mars och Venus. Sedan kommer jag till det som jag tycker är mest jobbigt nämligen "att döma världen". En som offrade sig för världen för att han älskade människan så mycket han skall komma tillbaka för att slå dom i huvudet som inte sköter sig. Är det inte jobbigt att man hela tiden skall man sköta sig så att man inte får ett slag i huvudet och vem ställer normerna och om normerna är korrekta vem säger att du har följt normerna så att du inte får ett slag i huvudet. Jag läste i Dagen om varför vissa ungdomar som varit väldigt aktiva i kyrkan idag flyr den för att hitta Gud genom att de inte finner honom i kyrkan. Är det inte så att en guddom han finns överallt, i regnet som faller, i luften som vi andas. i dofterna som vi förnimmer. Men en sådan guddom hur kan han samtidigt vara så dömande? Detta är en del av de tankar som min fråga till dig Stig skapade dels hos dig men även hos mig. Jag är dessutom på skrivarhumör i kväll eller natt eftersom klockan är 22.40.
Johnny
Oj vilken lång kommentar! Och som vanligt Johnny är dina tankar många och kreativa.
Först: Det var inte ditt samtal – du röjde med din kommentar vem ”kamraten” är – som fick mig att skriva. Samtalet var ju ett samtal där och då. Nej, det var mina fortsatta funderingar efter samtalet som placerade mig vid tangentbordet. Alltså mitt eget behov av att formulera mig.
Så till det du nämner:
Anden som gåva i dopet betyder inte att den icke döpte skulle vara utan själ. Nog har han eller hon en själ. Han eller hon lever ju. Men en specifik Gudsförbindelse upprättas i dopet, en Gudsinflyttning i individen skulle man kunna säga. Som inte direkt förändrar karaktären hos personen. Men anknytningen. Relationen. Som en adoption gör – ungefär.
Synden är mer än vad man gör. Den är mer av en underliggande egenskap och ett sammanhang man inte kan komma ur av sig själv hur mycket hygglo man än är. Den är som ett tillstånd. Och då blir poängen Förlåtelsen. Befrielsen om inte från synden så i alla fall skulden. Förlåtelsen avlägsnar skulden men ger också modet att fäjsa synden och inte måsta bortförklara eller negligera att det onda jag inte vill gör jag och det goda jag vill gör jag inte.
Att Gud skapat ”himmel och jord” är givetvis ett antikens uttryck för det vi nuförtiden kallar universum. Inklusive alla planeter. Slarvigt uttryckt kan man säga att Trosbekännelsen betyder att Gud skapat ”allt mellan himmel och jord”. Dvs ”rubb och stubb”. Och detta genom sin egen vilja.
Att Jesus skall döma behöver inte betyda ”slå i huvudet”. Jesus byter ju inte humör utan (be)dömer med samma kärlek och barmhärtighet som var drivfjädern när han gav sitt liv för oss. Det är alltså inte en gendarm som dömer. Utan en självoffrare. Och då blir domen utan tvång, som en bekräftelse på människan valt sitt liv.
Visst finns Gud överallt. Men det är inte överallt vi förenas med Gud – det är i Dopet. Det är inte överallt vi tar del av hans vilja – det är i Ordet. Det är inte överallt vi tar emot honom själv – det är i Mässan. Därför är Gud mer tillgänglig där – och i det andra jag nämnde – än i dofterna, regnet, luften. Typ.
Fick de svar jag ville ha och faktiskt förväntade mig eftersom du nu omvandlade det du skrev i första inlägget till något mycket finare och mjukare och mer förståligt. Man kan ju undra varför skrev du inte så från början?
Johnny
Dessa trossanningar är fördolt för många världens lärda och kloka, men uppenbarat för dem som barnsligt tror och tar in det som Anden viskar, när man hör eller läser Ordet.
Den helige Anden är verkligen en fin gåva, som man frimodigt kan be om att få ta emot.
Tack broder för dina fina inlägg om Svenska kyrkan. Jag känner likadant, en oerhörd kärlek och aktning för den tro och det liv som gångna generationer lämnat efter sig till oss. Och en stolthet över att vi mitt i alla frågor får vara en del av den världsvida Jesusrörelsen.
All välsignelse över dig!
Jan i Härnösand.
Jag har alltid trott att Jesus skall stå vid min sida och försvara mig den dag jag står inför skranket, typ. Dömandet har han inte att göra med så att säga.
