stigstrombergsson

I inlägget avgörande tre gav jag en antydan om vad jag anser kring ett par ledande kyrkopolitikers sätt att tillrättavisa de nio biskopar som önskar att kyrkan skall befrias från den juridiska vigselrätten. I klartext skrev jag inte en redogörelse för politrukernas urusla maktargumentation och att deras tilltag strider mot Svenska kyrkans grundstruktur - att vara en episkopal kyrka - utan jag länkade i inlägget bara till ett par andra bloggar som berört frågan på ett sätt jag delar.

Idag går kräkelfäktningen vidare. I och för sig är det idag inte biskopar mot biskopar utan i stället är det 4 biskopar av de 9 som i SvD bemöter den kyrkopolitiska rödgröna s+c-rörans stolligheter. I sak gäller frågan fortfarande om kyrkan skall eller bör ägna sig åt myndighetsutövning - alltså ha juridisk vigselrätt (och därmed i förlängningen vigselskyldighet).
De artikelskrivande biskoparna har givetvis helt rätt.

Men under eller bakom saken kan jag ana en annan spänning eller konflikt i och för Svenska kyrkan. Det handlar då inte bara om äktenskapsadministrationen utan om en underliggande faktor som blommar upp både här och där. Det handlar om relationen mellan vad jag vill kalla episkopalism och förtroendemani-sm. Först en del bakgrundsinformation:

Svenska kyrkan beskrivs i sitt eget regelverk - och i ramlagen om Svenska kyrkan - som Evangelisk-Luthersk, Episkopal, Demokratisk och Rikstäckande.

Med Evangelisk-Luthersk menas att hon tillhör den del av det kristna familjeträdet som bejakar och ansluter sig till arvet av 1500-talets reformation i Tyskland med Martin Luther som främsta representant. Här ligger också en avgränsning eller profilering som säger vad hon inte är: inte Romersk underställd påven. Inte heller Reformert med den uppdelade andlighet som kommit från de Schweiziska reformatorerna Zwingli och Calvin. 

Med Episkopal menas att Svenska kyrkan har en självständig ämbetslinje där biskopar, präster och diakoner vigs till sina ämbeten. När de utövar dessa har de att verka efter vigningslöften, inte enbart enligt styrelsers eller andras beslut. Denna episkopala sär-roll yttrar sig bland annat i att kyrkoherden är självskriven ledamot i församlingens styrelse (inte bara adjungerad som tjänsteman), biskopen är självskriven ledamot och ordförande i stiftsstyrelsen och ärkebiskopen på samma sätt i centralstyrelsen.

Demokratisk innebär att de som tillhör kyrkan ges en rimlig möjlighet att tillsammans med den episkopala linjen ta och ha ansvar. I olika skeden av kyrkans historia har detta utformats på olika sätt och i vår tid organiseras det demokratiska väldigt likt hur demokratin fungerar i Sverige. Alla (döpta) kyrkotillhöriga över 18 år kan väljas till fullmäktigeförsamlingar och styrelser. Dock är det mestadels (fortfarande) så att de "vanliga" politiska partierna är de som flitigast gått in för att få fram folk till de olika förtroendemannauppdragen.

Rikstäckande förklarar sig självt. Hela Sverige är Svenska kyrkans arbets- och missionsfält. Och hela folket.

Så långt om bakgrunden till mina tankar.

Den debatt vi nu ser är ett exempel på spänningen mellan punkterna Episkopal och Demokratisk. Förhållandet mellan dessa har de sista 40 åren förändras så att biskops- och prästmakt på många fält överflyttats till de demokratiskt valda. Många har gillat denna utveckling. Politiska krafter givetvis. Aktiva (ofta lågkyrkliga) lekmannarörelser i kyrkan också då utvecklingen inneburit ett bemyndigande av den kristne. Frikyrkliga som stått i motsats till prästvälde har också bejakat skeendet.

Nu, kamrater och bloggläsare, kan vi se vart denna aningslöst oheliga allians mellan fri-, låg- och folkkyrko-krafterna fört oss: ledande socialdemokratiska och centerpartistiska förtroendevalda kan i total(itär) förtroende-mani anse att biskoparna - alltså det episkopala i kyrkan - inte skall uttala egna självständiga meningar utan som lydiga tjänstemän i stället rätta in sig i vad det demokratiskt utsedda kyrkomötet och dessutom den sekulära riksdagen anser. De kan påstå sådant och anses säga något listigt.

Vad det innerst inne betyder är att Svenska kyrkans Episkopala karaktär angrips än en gång. Och därmed också hennes teologiska Evangelisk-Lutherska identitet. Och vi löper risken att av kyrkan blir bara blir Folk och Rike kvar.
Även om jämförelsen kan kännas osmakligt överdriven är det i dagens läge ändå bra att påminna sig hur man i en tidigare kyrkokamp kväste präster och bagatelliserade teologi i sin kampen för Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer.