från kan till måste

En tendens jag tycker mig se på bredden i den kära Svenska kyrkan* är en utveckling jag skulle vilja beskriva med orden från kan till måste. Att närmare precisera exakt är svårt och att definiera orsakerna bakom är om möjligt ännu marigare då det just är en tendens jag tycker mig se. Har jag fel blir jag glad.

Dock vill jag som exempel på det jag menar ta en några dagar gammal artikel i Lokala Världsbladet: Pite havsbad tar över havsbadskyrkan. Till att börja med vill jag då ikläda mig både hängslen, livrem, säkerhetsbälte, flytväst, krockkudde och hjälm och påstå att jag inte på något vis motsätter mig att Havsbadets ägare tar över ägandet och omsorgen över det kyrkorum han genom åren frikostigt sponsrat. Heder åt Hilding! Han är både klar- och vidsynt och vet att till en god miljö för de människor som besöker hans anläggningar hör tillfällen till eftertanke, reflexion och tro. Att förse hotellet vid Storforsen med en kyrka är en annan del av det livskvalitetstänkande som finns i hans i och för sig kommersiella anläggningar. Och givetvis är det också för Svenska kyrkan rent ekonomiskt bra om hans företagsimperium tar på sig kostnader för drift och underhåll av kyrkorum som kristna församlingar inbjuds att verka i. Och jag tror inte företagandet går back på saken. Tvärtom!

Det som stör mig – eller åtminstone gnager – är att kyrkans styrelser och beslutsfattare inte på samma sätt (längre) ser samma betydelser. Att de inte (längre) värnar kyrkligt (extra)arbete för utsocknes på det sätt Hilding gör.

Lite annorlunda tycker jag att det var förr. Visst fanns det när man en bit in i 1990-talet ville bygga en kyrka på Havsbadet både eftertanke och ibland motstånd utifrån ren snålhet men Pite-församlingarna och andra valde ändå att satsa både ekonomiskt och personellt på tanken att skapa en andlig miljö som med rummet och personer som medel möta semestergästande människor med evangelium. Långa öppettider, närvaro och aftonbön varje kväll ansågs i sammanhanget dessutom viktigare för de havsbadsboende än speciella ”publikdragande” programpunkter.

I samma anda fanns på fler håll än idag sommartid också Vägkyrkor – en idé buren av samma grundtanke: möta människor med ett kyrkorum som i sig har ett innehåll av bilder, symboler och annat; bemanna rummet med personer beredda att möta intittare med vänlighet, en enkel guidning och samtal; kanske en enkel servering och givetvis daglig andakt. Detta var något man ansåg sig sommartid kunna rigga för att möta kategorin icke egna församlingsbor, det vill säga förbipasserande semestrande resenärer eller kanske före detta ortsbor som nu kom som hem-vändare – alla dock kyrkoavgiftsbetalare på annat håll. Egentligen måste man inte göra något för sådana! Men på många håll ansåg man sig kunna.

Nu tar alltså Havsbadet över huset och en ekumenisk – alltså samfundsmässigt breddad – förening tänks ansvara för verksamheten. Som sagt är icke detta fel. Kanske är det till och med en utveckling till något positivt. Dock kan det i detta också ligga något av en kyrklig kräftgång och tillbakadragande från något man kan göra men inte måste. Ekonomiska skäl kan ligga bakom men möjligen också attityden ”det är ju inte våra församlingsbor”, ”det är egentligen inte vårt ansvar”, ”det är ju inget man måste göra” – typ. Den hållningen – att församlingarna inte ser det naturligt att göra något för andra än sig själva – har onekligen förstärkts de senaste 10 åren. Det kan bero på ekonomin men det kan också bero den starka ibland egensinniga lokalpatriotiska grundhållningen hos många förtroendevalda – en hållning som genom åren efter hand stärkts också hos kyrkans anställda.

Dock skall till sist om detta sägas att några belägg för att det speciellt skulle vara så bland förtroendevalda och/eller anställda i Piteå har jag inte. Snarare tog jag Pite-händelsen som skäl att skriva något om en tendens jag annars ibland ser. Dessutom vet jag att jag kan ha fel. Och hoppas faktiskt det.

En liten sak till:
Madammen i mitt liv var andraAdventshelgen på besök i Umeå. Strosandes omkring på Gamlia-området besöktes kyrkan Helena Elisabet och där norpade hon en karta över Vägkyrkor på Nordkalotten* för att vid hemkomsten ge den till sin hulde make – alltså mig. Kul att se den foldern eftersom jag under tiden jag på 90-talet var stiftsadjunkt fick vara med att utveckla Vägkyrko-konceptet. Då kom dessutom norrmän och finländare med i arbetet här uppe i norr för att sedemera ”smitta” sina länder söderöver. Ser jag på kartan nu – 15 år efteråt – märker jag dock att färre församlingar än förr väljer att bedriva Vägkyrkoverksamhet. I Sverige alltså. I norra Norge och norra Finland är det många fler församlingar som väljer att kunna göra detta man inte måste. Och finska och norska kyrkan har betydligt sämre ekonomi än den svenska....


*  Finns också på nätet - här.

Kommentarer
Postat av: Tobbe

En annan företellse i samma grupp är ju detta med kyrkoanställdas (ev mest prästers) arbete i andra försasmlingar, stiftssammanhang osv. Jag upplever att det tidigare fanns en större tolerans mot att tex församlingspräster deltog i stiftsungdomsläger och liknande men att det blivit snålare med det på senare år. Har jag fel?

2009-12-17 @ 10:32:29
Postat av: bloggaren själv

Du har inte fel! Här har en förändring inträtt. Jag minns att när jag ung och ettrig på meriten "du kan vara lämpligt elak" blev ombedd att leda ett Bibelstudium för personalen i en grannförsamling, så tyckte man i Älvsby församling ungefär: "Vill dom använda en av osss? Och dig? Varför? Men så kul! Gör det! Det bjuder vi på - tiden alltså. Men ta reseräkningen där!"

Givetvis uthärdade församlingar inte om externa uppdrag blev för omfattande men jag vill minnas att upp till några dagar/år var det praxis att man bjöd på om stift, ungdomsrörelse eller grannförsamlingar kallade.

Så är det inte nu! Ledighet måste ofta sökas. Fritid skall användas. Man ses som tjänare åt just den församling som betalar ut lönen, inte åt Kyrkan i mer vid mening (genom sagda församling).

Denna "utveckling" är en "avveckling" av kyrkotanken och vilka förvecklingar detta invecklade nya sätt leder till kan i dagsläget anas.

2009-12-17 @ 14:48:10
Postat av: Prästkandidaten

Även jag kan bekräfta detta fenomen. Jag har under en del år varit aktiv inom Svenska Kyrkans Unga i ett av de södra stiften, och det har blivit allt svårare att hitta präster och pedagoger som har tid, och får, ställa upp som ledare och undervisare på läger.

Jag misstänker tyvärr att det flyttade arbetsgivarskapet från stiftet till församlingen är en stor del av problemet här.

De flesta församlingar ser enbart till sin egen verksamhet och inte hur den också gynnas av att en av deras präster undervisar ett större gäng ungdomar över en helg.

2009-12-18 @ 10:10:06
URL: http://prastkandidatensliv.blogspot.com/
Postat av: Saadet

Najs blogg du har! ska vi följa varandra på bloglovin?

2009-12-19 @ 00:57:18
URL: http://saadet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0