stigstrombergsson

Jag är tillbaka efter ett lätt förlängt veckoslut i Björkliden. Det blev ett sådant i år som något av en kompensation för utebliven längre fjällvandring. Givetvis var både skriv- och fotograferings-apparatur medtagna men något bloggande blev inte av medans jag var där. Skrev lite gjorde jag visserligen men publiceringen av det skrivna lät jag anstå till ikväll och skälen till detta är av tväggehanda natur. Dels vill jag kunna bearbeta tagna bilder för att illustrera mina skriverier och dels vill jag inte för de skurkar och banditer som regelbundet läser min blogg avslöja att villafastigheten jag vanligen tillbringar min dygnsvila i stått oinnevånad detta veckoslut.

Vi körde alltså till Björkliden på torsdag kväll med start drygt 17 och framkomst runt midnatt. Speciellt händelserik var inte resan som gick längs nordsvensk landsväg i 100 km/timme enligt nya hastighetstariffer. Dock bjöd järnvägsövergången i Kåbbdalis på en nyhet - helt oväntat. Spåret har tidigare år passerats hur många gånger som helst men nu blinkade rödljusen, plingplongandet hördes och bommarna var nere. Givetvis hann vi inte få upp kameran just då men lite senare i Porjus såg vi det igen: Ett tågekipage på Inlandsbanan! - något jag aldrig tidigare sett.

Att vi där hann upp tåget berodde på att vi tagit matpaus i Jokkmokk som faktiskt är ett ganska pittoreskt samhälle där det samiska gör sig påmint på skyltar och annorledes. Såg bland annat skyltar med texten Sameportalen och Ajtte. Papperslappen heter förresten den lokala bok- och pappershandeln.

Under slutet av resan blev det både regnigt och mörkt som i en kolsäck vilket gjorde att när vi kom fram var jag både trött och spidad och kunde inte komma till ro förrän efter 1½ timme.

Surt efter - kombinerat med det faktum att jag faktiskt är ganska otränad - kom denna sömnskuld dagen därpå (fredagen) när vi skulle gå till Låktatjåkkostugan. I motluten blev jag illamående och vände tillbaka till där vars vi lämnat bilen för att i stället ha en lugn dag i Björkliden. På vägen dit stannade jag dock till i Torne hamn och gick upp till den där belägna kyrkan. På ett föredömligt sätt var detta invigda Gudshus öppet och jag kunde inträda däri. Madammen som fortsatt vandringen tillsammans med tre av barnen och ett exemplar barnrespektive hade naturligtvis kameran men med mobiltelefonen kunde jag ändå ta några hyfsade bilder. Naturligtvis tände jag altarljusen men släkte dem innan jag gick.

Fredagskvällen hade det fjärde barnet med sin havande respektiva anlänt och vi kunde alla avnjuta en god middag å hotellet för att på så sätt en dag i förväg fira hustruns födelsedag. Det var inte frågan om något jämnt eller annat speciellt jubileum men trevligt.

Lördagen innebar att en fin fjälldag kunde läggas till handlingarna. Eller snarare fotlingarna eftersom fjällvistelse denna årstid innebär att man vandrar när vädret så tillåter. Den dagens tur tur gick till Trollsjön tur och retur och genomfördes av det strävsamma par som jag som bilden visar är den grånade hälften av. Trippen betydde att det kördes bil ungefär en kvart västerut för att sedan spatsera i lagomt motlut genom ett alltmer klippblocksfyllt landskap tills man kommer in i en kitteldal där sjön ligger. Vattnet där är extremt klart och man kan se ungefär hur djupt som helst. Från kanten alltså. Simma och bada kommer inte på fråga eftersom vattnet är jättekallt.

Rogivande är vad det är att gå i fjällen. Genuint avstressande om man tycker det är kul att lägga märke till blomster, stenformationer och annat man sakta närmar sig och långsamt passerar. Informationsbruset är således nere på Homo Sapiens evolutionära nivå - alltså anpassad till en naturlig tillfotsförflyttningshastighet. Den känsla av utpumpning som funnits dagen innan infann sig inte vilket kändes mycket bra. Fredagströttheten berodde alltså inte på total systemkollaps utan var av tillfällig art - även om jag är otränad.

Vi bodde i stuga i Björklidens fjällby. Den yngre av döttrarna jobbar där denna sommar och hade bokat och allt. Så bekvämt logi innebar tillgång till TV vilket gjorde att vi om kvällarna kunde krydda vårt eget hälsosamma liv med elitidrott från Berlin - herrstafett och sånt.

Söndag förmiddag betydde städning och avsked. Äldsta dotter med båjfränd hade åkt redan på lördagen och nu var det dags att fara från den yngre av töserna som har ungefär en månads arbete kvar i hotellets kök. Om vi dit varit tre i bilen - åldringarna och yngste sonen - var det nu både tajt och fullsatt eftersom den äldre av gossarna med fästmö som kommit upp med tåg nu åkte med. Efter uttjäckning ur stugan stannade vi helt kort vid Silverfallet men då vädret var under omslag till det sämre körde vi på och hemkom starx efter klockan sju vilket avslutade en mycket skön helg.