stigstrombergsson

Till att börja vill jag kungöra för alla läsare av denna min blogg att nu är jag vad rubriken uttrycker. Just det! Läs om den bara! Sju gånger - så ni fattar hur less jag är. I ordens alla och mest konkreta meningar.

I en av kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag sjukanmälde mig önskade Torbjörn Lindahl bli besparad ingående rapportering kring mina vedermödor. Han uppmanade till och med mig att hellre skriva något om LOST vilket var ett fåfängt önskemål alldenstund jag om tisdagskvällen var så urlakad att jag somnade från programmet.

Hanna i Kalix uttrycker förståelse och en viss empati med den döfärdige och som den sanna avståndsdiagnosös hon är kungjorde hon exakt vad jag lider av. Och vidhåller sin uppfattning. Och signaturen SvBG bara flatflabbar åt hela skiten.

Till det självömkansfyllda vemod som inställer sig när man märker att ens vänner egentligen skiter i en läggs harmen över att under de fina Påsk-lovs-dagarna tvingats sitta inne med 15 sekunders färdtid till toan. Skit-tråkigt!! Backen öppen och allt. Samt varmt och skönt ute. Nu, när jag börjar komma igen, så blåser det narigt värre. Och snöbyar. Våren kom som av sig.

I och för sig tycker jag att det här med våren är lite överreklamerat. På TV-nyheterna har man i alla möjliga kanaler under drygt den sista månaden alltid för att introducera väderpladdraren formulerat När-kommer-våren?-frågan i ett antal varianter. Det begriper jag inte. Jag fattar inte varför är man så desperat efter vårtecken å sädesärler å starar. På breddgrader där man inte ens har vinter! Skit-prat är vad det är!

Vad har jag då gjort i mitt ynkliga tillstånd?

Sovit. Läst. Sovit. Spelat dator. Läst. Kollat bloggar. Sovit. Läst. Spelat dator.

Samt spolat på toa nittifjorton gånger.

Och till sist i dessa yttersta sekunder knapprat ett inlägg.

Så ni vet att jag lever.

Och återkommer.