fjällvecka – 7
Jag är hemma efter en vecka i Björkliden. Inlägg med rubrik Fjällvecka samt en siffra skrevs där och då men publiceras i efterskott här och nu. Detta är det sjunde och sista.
Det finns en risk när man lägger ut för många inlägg på en gång. Min erfarenhet är nämligen att bloggläsare - alla dömda efter mig själv - inte skrollar så väldigt mycket när man besöker en blogg. Det inlägg jag landar på läser jag givetvis. Och förra. Och är det intressant också förrförra. Men fjärde inlägget hamnar på något sätt under horisonten. Blir inte läst. Slutsatsen av detta blir att för många inlägg i alltför snabb följd i praktiken skapar låg läslighet - typ.
Samtidigt måste det bli ett slut på det här!!
Alltså efterskottsrapportering av sådant som inte är aktuellt.
Så att det blir plats för aktualiteter.
När jag nu författar detta inlägg är det måndag kväll - snart ett dygn sedan hemkomsten från Björkliden. Fikapaustid på jobbet ägnades åt att lägga in inlägg Fjällvecka 1-4. Nummer 5-6 i serien planerar jag att lägga ut i morgon liksom detta som jag påbörjar nu på måndagskvällskulan vid 20-tiden. Och sedan är jag ikapp.
Vad gäller fjälleriet innebar Palmsöndagen städning av stugan samt utförsåkning fram till avresan, pizza i Kiruna samt hemma vid 22-tiden, urpackning och suss i egen säng. Efter detta fantastiska dagsreferat övergår jag till det sista jag skriver om Jonas Gardells bok Om Jesus. Jag tar vid där jag slutade i inlägg 5.
7. Lagiskhet och moralism
Gardells Jesuspresentation blir lagisk och moralistisk. Faktiskt!
Det kan man inte tro eftersom han konsekvent - och korrekt - beskriver Jesus som en inneslutare och accepterare av alla som hans fromma samtid betraktade som något katten dragit in. Mutkolvar, horor, drinkare och andra som tror finns i Jesu sällskap och det verkar ju inte moralistiskt eller lagiskt. I detta resonemang utmanar Gardell med rätta den kristna (fri-)kyrkan med anklagelsen att den lämnat Jesu attityd och lära för att i stället ensidigt hemfalla till skuldbeläggande beteendedogmatism om synd och förlåtelse. Den synd-skuld-fixeringen skulle - enligt Gardell - i sin tur vara en följd av tanken att Jesu död skulle vara en försoningsdöd för att en gång för alla på något sätt blidka en krävande och dömande Gud. Den gudsbilden leder då dessutom till att vidmakthålla tanken att människor både kan leva och vara fel, både kan vara med och vara utanför.
Det är utifrån detta som Gardell blir lagisk och moralistisk. Precis som alla blir som reducerar kristen tro till att leva som Jesus lärde och att vara som Jesus var. På något sätt blir Jesus då en missförstådd profet vars budskap vi inte fattat. Eller en martyr utmobbad av kärlekslösa fromnitiska överhetspersoner. Eller bägge delarna.
Missförstå mig nu rätt!!
Givetvis skall vi söka efterlikna Jesus!!
Givetvis skall vi söka leva som han lärde!!Men det är när Gardell, som alternativ till tal om synd, skuld, lag, dom, och annat reducerar Jesus till en klok men missförstådd lidande solidarisk generös undflyende medmänniska som han får lagiskhetens och moralismens dörrar att slå upp på vid gavel. Gardell räcker inte sina läsare Försonaren som genom sin död och uppståndelse utplånar lagiskhetens, beteendets och gärningarnas väg. I stället räcker han fram föredömet vi inte fixar att leva upp till. Och det är lagiskt. Och moralistiskt. Blir bara, då det är Jesu mildhet och generositet man tar fasta på och inte hans skärpa och krav, skenbart "evangeliskt".
Jesus/Gud begär bara tro av oss - skulle man kunna tillägga att Gardell tillägger. Och då på ett sätt som gör att tron blir något av en gärning, en prestation vi ger till Gud - inte det redskap vi använder för att ta emot Guds gåva till oss. Gåvan som är syndernas förlåtelse från en försonad Gud.
Jonas Gardell är ett fenomen och hans bok blir ett fenomen i sig och mycket i den är både läs- och tänkvärt. Ändå ger han i all sin liberalism stenar i stället för bröd. Trots sitt gedigna arbete, sin ärliga intention, sin pedagogiskt väl framställda historiska bibelsyn så kommer hans nattståndna exegetik och den förlegade polariseringen mellan den historiske förkunnaren Jesus och den av Kyrkan förkunnade Kristus att göra honom till en lagiskhetens och moralismens apostel. Detta - kamrater och bloggläsare - är egentligen en paradox i sig!
Det är måndag i stilla veckan och i år är det Markus Jesusberättelse som står i fokus för veckans och det kommande veckoslutets gudstjänster. Just evangelisten Markus beskriver mer rakt och kortfattat än de andra tre berättarna hur Jesus går in i vånda och övergivenhet för oss människor. Gardells slutkapitel i Om Jesus är en enastående utläggning av detta: Jesus i mänskligt lidande. Det kapitlet är bokens höjdpunkt!
Tro inte allt jag skriver! säger Gardell ofta.
Och till det säger jag: Läs boken. Och tänk själv!
Med detta avslutar jag mitt Gardellkommenterande.
Tillika också mitt fjällrapporterande - med en bild av en tom lift.
PS: Det är tisdag kväll jag publicerar detta.
Det återstår 196 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST. DS
jo, jag vet. väkommen. det är ju därför jag ä här på din blogg. jag har bara ett ärende - stå på lista stig! du som kan och vet så mycket:)!
Ja, ikväll är det Lost men jag orkar nog inte hålla mig vaken så det får bli inspelning igen. En mycket intressant recenssion av Gardells bok - så nu behöver man inte ens läsa den själv ;-) Nej, skämt å´sido, nog ska jag läsa den mesn just nu tar mitt bokskrivande det mesta av förkovrings- tiden. Jag spinner på "den semitiske Cullberg" nu. Vilken fantastisk idé men det krävdes två hjärnor att knäcka det. Om vi blir minst fyra hjärnor nästa gång, till Uppsala, vad månne hända då?
Tackar för dina initierade synpunkter på Gardell. Nu kan jag med gått samvete begå "tjänstefelet" att inte läsa boken. Det gjorde jag med hans förra också - och med da Vinci-koden som du glömde räkna upp (för några inlägg sedan) i din lista av möjliga prästerliga tjänstefel.
Däremot såg jag Passion of the Christ (och blev intervjuad i tidningen så det uppväger väl övriga tjänstefel).
Tobbe: filmen Da Vici-koden är klart sevärd (underhållande).
TACK Stig för den gedigna grund du gav mig, som varit så till nytta i kursen bibel och kyrkokunskap. Jag har inte behövt känna mig LOST alls och jag har också haft en del nytta av mina gamla anteckningar och dina tidsaxlar. Du har en fantastisk "utlärningsfömåga" som många saknar. Trevlig Påsk!
Detta inlägg är ju sen stenåldern, fast inte för mig som såg det nyss ;-) Det har fått mig att fundera över vad ordet "synd" innebär för er präster som har skrivit här? Jag hoppas att jag inte är "opassande" i dessa mina funderingar, meningen är såklart inte att inta attityden "Aha! där fick jag dig(er) med Getsemane svärd(Tobbes blogg)!", utan att förstå hur ni resonerar.
Du Stig skriver:
"Försonaren som genom sin död och uppståndelse utplånar lagiskhetens, beteendets och gärningarnas väg". Jag undrar över innebörden i detta sett ur det perspektivet att du(ni) brukar se på serien LOST, filmer och annat antar jag? Såg även ett foto av en ölflaska på din andra blogg, vilket rimligen innebär att du dricker alkohol i någon form.
Så min undrar är alltså var ni har satt "gränserna" för vad som är ok för en kristen att göra och vad som inte är det? Är det t.ex ok att se på tv/filmer med erotiska inslag? Här tänker jag på just LOST som jag även, som ett undantag, följde en period eftersom jag är en stark anhängare av science-fiction-liknade saker. Jag slutade dock se det när de alltmer tog till knepet "sex-snusk-säljer" då sådant i mitt tycke är hordom på gammalsvenska, liksom att det lätt väcker begär hos betraktaren. Får den känslan att du/ni ser annorlunda på det?
Sen vad gäller alkohol så är min syn på det att det enklaste är att inte inta annat än max lättöl så är det ett konsekvent beteende som dels inte riskerar att leda en själv in på starkare saker, dels är ett "bättre" exempel för andra. Det blir inte "se-han/hon-dricker-ju-fast-h*n-är-kristen-så-då-kan-jag-också-göra-det". Är dock medveten om att det väl uppmanas i Bibeln till att "inte dricka sig berusad av vin", vilket rimligen inte gör det till ett totalt "no no".
Så för att avrunda, vad innebär Jesu försoning genom hans korsdöd för oss kristna? Rimligen inte att vi kan liksom synda ifred för det är ju redan betalt? Som jag har blivit lärd så syndar man isf "på nåden", vilket inte alls är bra. Jesus sa väl vid något tillfälle "gå och synda inte mer härefter", vilket betyder att det finns sånt som är "synd" och annat som inte är det. Att detta är en klart knepig frågeställning är jag medveten om, egentligen väl som en följd av att GT:s lag-kristendom byttes ut mot NT:s evangelie-försonade-modell där man t.ex visst får "dra upp oxen ur brunnen" eller bota sjuka på vilodagen :-)
