stigstrombergsson

Svenska attityder och funderingar kring religion tar många märkliga vändningar. En typ av märkligheter är givetvis helt oinformerade oinflytiga människors missuppfattningar och felslut. Den typen är dock helt ofarlig eftersom människorna just är oinflytiga. Exempel på sådant kan vara den elev på skolan som för några år sedan om Den blomstertid nu kommer sa: Å f-n! Är det en psalm? Lite värre blir när oinformerade inflytiga människor med makt utövar denna på sin okunnighets grund. En krönika i Dagen - också med den-blomstertid-nu-kommer-tema - ger ett bra exempel på detta.

I skolavslutningstider kan dock djupare funderingar kring attityder och funderingar kring religion göras. För låt mig säga 10-15 år sedan var det helt oproblematiskt med prat om Gud, bön osv när barn skulle ut på sommarlov. Ett fromt ben var det självklart att man kunde stå på. Dock kunde ibland röster höras kring vilken musik som var lämplig i sammanhanget. Invändningarna kunde då röra sig kring skolkörers framförande av till exempel Taubelåten Flickan i Havanna eller något annat som en del inte ansåg fromt nog eller passande i kyrkorummet. Den stil- och innehållsspagaten kändes för stor och man pläderade för att man i kyrkan skulle stå stadigt på sitt ben - det fromma.

Så går åren och idag är det det andra som det gäller att stå på - det garanterat religionsfria benet. Eller religionsbefriade. Men uttrycker inte det samma rädsla för att så att säga komma i spagat?? - om nu någon fattar vad jag menar...

Jag tar ett exempel till:

Vid skolgudstjänsten förra veckan på folkhögskolan sjöng en elev sången The house of the rising sun. Passade det sig? Truddilutten utspelar sig i bordellmiljö där yrkesverksam kvinna beskriver sitt öde. Och önskar en varning till sin dotter. Passar det sig i en gudstjänst, i ett kapell? Borde jag som skolpräst i enbent så kallad kristlighetssträvan sökt avstyra den? Borde jag amputerat detta "världsliga ben".

Bibeltexten jag läste - jo för si Bibel- och bönebenet var med - var berättelsen när Jesus kallar Levi till lärjunge. Och sedan hemma hos honom äter med allsköns löst folk. Och kritiseras av fariseiska enbeningar. Och på det sättet markerade han närvaro bland "de sjuka" - inte där hälsan råder. Läs gärna själva texten i Markus evangelium kapitel 2 verserna 13-17.
Jesus klarade således av att stå med två ben. Bredbent. Rentav gå ner i spagat. Han var Gud där Gud inte var - eller i vart fall inte ansågs vara. Typ. Placerade Guds kärlek i den värld som glömmer Gud. Är inte det en modell för tro och tanke säg???

Nu är ju detta med attityder och funderingar kring religion mycket annat än funderingar kring psalmer och annan musik i försommartid. Jag möter många gånger spagatmotvilja ur alla möjliga vinklar och av betydligt allvarligare och av mer grundläggande natur. Och undrar varför det blivit så. Kanske är detta en tanketråd.

Alla skall vara Evangeliskt-Lutherskt kristna!! stadgades i 1686 års kyrkolag.

För att åstadkomma detta lagstiftades om dopplikt och kyrkoplikt. Husförhör, sockentillhörighet och annat reglerades för att skapa ett enhetssamhälle med målet att alla skall vara Evangeliskt-Lutherskt kristna!! Ingen mångfald accepterades. Ingen spännvidd kändes uthärdlig. Inget fick utmana enhetligheten. Alla och allt skall stå på samma ben och gala samstämmigt vad kungen förordnat. Eller lämna riket.*

Det allt och alla är är (Evangeliskt-Lutherskt) kristet!! verkar vara parollen idag.

Kristen tro/kyrkan värnar utifrån sin tro om de svaga. Inte sällan både i dagligt tal och i policydokument blir allt värnande om svaga - observera: något gott - det som anses som det kristna och/eller det kyrkliga.

Meditation och kontemplation på Ordets och bekännelsens grund är klassiska kristna medel för att fördjupas i sin tro. Nu ses ofta alla former av meditation, yoga, andlighet mm som något kristet.

Fler exempel kan naturligtvis lyftas fram - synen på invändningsfri abort och samkönade äktenskap är två ytterligare exempel.

På ett bakvänt sätt gäller därför ännu i vår tid samma grundhållning som 1686: Ingen skiljande mångfald kan accepteras utan ett "kristet" enhetssamhälle består - mentalt. Ingen spännvidd mellan sant och falskt kan uthärdas. Inget får utmana enhetligheten. Inget får anses specifikt kristet och inget får anses vara icke-kristet, Och i kyrkan skall alla och allt stå på samma ben och gala samstämmigt vad folkflertalet förordnar. Eller lämna riket/kyrkan.

Fast nu är det inte som 1686 kyrkan som håller taktpinnen samhället skall spela efter. Nu är det ett sekulariserat samhälle som vinkar och den politiserade folkkyrkan som låter sig sekulariseras till en allmänandlig plattform som varken lockar eller förargar.

Till sist: Idag är det 30 år sedan jag prästvigdes. Kring detta återkommer jag!!

---

'  Upplevde man att den kungliga myndighetsreligionen med dess regelverk och sedvanor inte gav mat för själen och utöver denna sökte sig vidare med läsning, samtal och fördjupning visade samhället med Konventikelplakat och utfrysning sin motvilja mot denna extra-andlighet. För alla skulle ju vara lika - varken mer eller mindre.