stigstrombergsson

Det var väl en kryptisk rubrik så säg? Jag är riktigt stolt faktiskt.

Allting tar alltid slut - det är först ledet av betraktelsen denna onsdagskväll.

Förr i världen - fram till i sommar någon gång - brukade onsdagskvällarnas bloggande innehålla någon kommentar om att jag om ett antal minuter ämnade betitta ett avsnitt av serien LOST. Nu har den serien varit förlorad sedan juni månad. Jag har valt att inte haka på kryptiska LOST-liknande historier som Heroes eller Eureka utan hellre härda ut i väntan på att nästa omgång skall börja gissningsvis en bit in på 2008. Repriserna av gamla avsnitt på sen kvällstid i någon kanal har jag också lämnat därhän.

Den kompensation jag unnat mig så många vardagskvällar jag haft tillfälle till det är av ganska banalt slag. Under parollen En dålig science fiktion är bättre än ingen science fiktion har jag slappat framför TVn gluttandes på serien Stargate SG-1. Det är ingen jättehöjdare men som sagt: En dålig science fiktion....

I kväll var det  tionde säsongens sista avsnitt så det är också över - suck.

Slutet som början - blir andra ledet.

Jag fick ett SMS igår och väljer att lägga ut den texten på bloggen - att meditera över:

Vad tror du om att leva livet baklänges?
Man skulle starta med att dö och få det överstökat.
Sedan vaknar man upp på ett ålderdomshem och får det bätte och bättre för var dag.
Man blir så småningom för pigg för att få vara där och man njuter av sin pension.
På sin första arbetsdag får man en guldklocka och sedan arbetar man i 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaka från arbetsmarknaden.
Man dricker och festar och förbereder sig på att ta det lungt.
Sedan är man i grundskolan, blir ett barn, leker, har inga förpliktelser tills man blir en baby.
De sista nio månaderna tillbringar man flytande runt i ett fint lyckorus där det finns centralvärme, full roomservice mm och till sist försvinner man från denna värld i en enda stor orgasm...