stigstrombergsson

När jag var på den tidigare omskrivna resan till Auschwitz så reste jag - som jag givetvis nämnt - inte ensam. Totalt var vi förrutom tre ledare 20 andra: jag, två andra medelålders vuxna samt 27 ungdomar i åldrarna 17-23 ungefär. Vi var uppdelade i tre så kallade basgrupper som var en form av arbetsenhet under resan.

Sista kvällen i Polen spelade vi Självbildsspelet.
För den som inte vet går det till på följande vis:

Fas 1: Mitt på bordet ligger en stor hög kort med baksidan upp. På kortens andra sida finns ett ord, närmare bestämt ett positvit eller neutralt adjektiv som kan tillämpas på personer. I tur och ordning tar deltagarna - vi var sju stycken - ett kort, läser vad där står samt ger det med texten dold till den runt bordet som man tycker det passar bäst på. Man får också ge kort till sig själv om man så önskar. Då den stora högen mitt på bordet är borta har alla ett antal kort framför sig.

Fas 2 innebär att man i tur och ordning tar ett kort, säger Jag är... samt vänder kortet och lägger till vad där står. Den som gett kortet tar då till orda och motiverar varför han/hon gett kortet till just den personen. Så håller man på tills alla visat och fått motiverat alla kort. Detta tar en stund men skapar stor glädje.

Fas 3 i spelet innebar sedan att varje deltagare själv väljer det kort man bäst tyckter passar in på en samt det kort som känns roligast att ha fått. I samma fas väljer gruppen bland de kort som är kvar det de tillsammans tycker passar bäst. Dessa tre utvlda kort skall sedan var och en redovisa i den stora gruppen med med alla 23 närvarande.
Har nu läsaren icke förstått hur detta spel gick till rekommenderar jag att, innan dramats fortsatta utveckling följs, hela beskrivningen läses om det antal gånger som krävs för att insikt skall nås.

Mina kort var de kort på bilden - klicka - som ligger läsvänligt vända. För tydlighetens skull räknas de här upp i bakvänd alfabetisk ordning: uthållig, tänkare, tolerant, snabbtänkt (som gav jag mig själv och gruppen tyckte det var rätt), seriös, konstnärlig, klurig, klok, humoristisk, gullig och eftertänksam.

Högst skallande skrattsalvor följde givetvis på ordet gullig och jag, 54 år ung, fäste givetvis en anklagande blick på prästkollegan i misstanken att denne på ett illmarigt sätt skapat denna roande situation.
Det var jag som gav den lappen säger då en blond tös, dryga 20 år gammal.
Du är ju som mycket äldre än vi andra men jag tycker som att du är en gullig farbror.
Skrattet avtog inte - men det var vänliga skratt.
Gullig farbror! svarade jag. Och sedan - snabbtänkt - fortsatte jag:
Få se nu? Hör det här ihop med - om jag nu minns rätt - det du tidigare har sagt om att du i sommar jobbat inom demenvården?

Som mitt ord valde jag: Tänkare.
Det betyder inte att jag jämt tänker världens smartaste tankar men jag tänker jämt. Ibland skulle jag vilja kunna låta bli. Jag tänker på böcker, familjen, jobbet, kyrkan, hur Guds rike skall byggas, teologi, skolans elever, människor jag möter - detta var ingen rangordning utan mer en kaosbeskrivning.

Det ord som var roligast att få var ordet Tolerant. 
Jag blev glad, inte så lite förvånad och faktiskt ganska generad då flera i gruppen uttryckligen bekräftade att kortet var rätt lagt. Jag har nämnligen genom åren så många gånger - och nu menar jag inte som tonårsförälder i familjen - blivit förebrådd och rentav avvisad som en i främst teologiska frågor pinsamt konservativ åsiktsfyrkantig surstöt. Tolerantbeskriven av unga gjorde mig glad.

Gissa vilket kort gruppen sammansvärjade till sitt gemensamma val!

Alla jag berättat detta för har gapskrattat. Men samtidigt kan jag lite mallig säga:
Ungdomar i Luleå stift tycker jag är både tolerant och gullig!!

---

PS: Sedan äldsta dottern - som liten kallad Snuppan - skrattat färdigt blev hon allvarlig.
Jag förstår att ungdomar tycker så om dig - alltså inte jag alla gånger eftersom du faktiskt är min pappa. Men jag tror att mina kompisar nog också skulle beskriva dig som tolerant. Du håller inte alltid med i diskussioner - snarast nästan aldrig - men samtidigt som du svarar emot och utmanar och provocerar så man blir alldeles galen och måste tänka efter så lyssnar du och respekterar och tar på allvar det unga människor säger. Den sortens accepterande vuxna är inte många jättevana vid.
Om dotra har rätt vet jag inte och jag har inte skrivit detta för att skryta - om nu någon tror så.
Jag har skrivit det för jag blev genuint glad. DS.