stigstrombergsson

Nu är det slut.
Alldeles slut.
För i år.
I vart fall för mig.
Slalomskidorna hängs på väggen.


Gårdagen ägnade jag och sönerna åt slalomåkning i Kåbbdalis. Det blev sista gången för mig denna säsong - gissningsvis. Backen höll i den meningen att snön räckte. Grejerna höll och gubben med - men det var tungt.
Värmen - ungefär +10 - luckrade upp underlaget så det blev tungsvängt, riktigt tungsvängt. Där det var lite sladdat och uppfräst gled skidorna snabbt så fördärvat som på kullager men där det inte var åkt så mycket sög kramsnön fast. En medåkare i min egen ålder klagade över detta med ord som i lätt språkcensurerat skick fått ge rubriken till detta inlägg.

Allt gick dock bra. Med brännande lårmuskelvärk fick vinternöjet en värdig avslutning. Madammen jag levt sambeskattad med i inemot 30 år reser i morgon med sönerna och den ena dottern för några dagars skid- och brädorgie i Abisko-Björkliden-Riksgränsen. Jag kan på grund av arbetet inte resa med - så nu är det slut. Skidorna hängs på väggen.

Vädret idag är här i samhället inte längre vårvinter. Det är mer vår-och-inte-mycke-vinter-kvar med halva gräsmattan snöavtäckt. Temperaturen är +11,6 enligt den vid datorn belägna termometern.  Paus göres därför i bloggandet framt till i kväll eller i morgon då ett i tanken framväxande kyrkinlägg kanske nedskrives. Nu skall det uts och medelst promenad vistas i solskenet.